Citat ur en bok jag just läser, skriven av en frontfigur i en rockgrupp (i vid bemärkelse). Gissa vilken författare och bok och vilken grupp (jag ersatte gruppnamnet med xxxxxxx):
"Jaha, ännu en xxxxxxxx-platta ska släppas och vi donerar snällt ännu ett jävla stycke vinst åt Elektra "Neglektra" Records. Varför ska de äga vår musik?Den här är den sjukaste verksamheten någonsin. Musiker tillbringar barndomen med att lära sig spela instrument i sina sovrum, sedan tillbringar de livet i en inspelningsstudio med att skapa musik ... därefter kommer någon jävel i kostym och säger att om han kan få ut vad de åstadkommit till tillräckligt många, så säljer han PRODUKTEN för att skapa ett PENNINGFLÖDE till FÖRETAGSGRUPPEN ... det är då jag frågar mig, exakt när förlorade vi rättigheterna till vår musik?
Vi skriver musiken. det är våra låtar, vår vision, vårt budskap, vår ångest, så hur kan något skivbolag ÄGA xxxxxxxxx:s, eller Aerosmiths eller Led Zeppelins musik? Jag menar, vad fan ... det här systemet är slaveri. Det är vår musik, vår verksamhet ... vi borde äga den ..."
Den som skrev det där år 1987 var en totalartist: musiker, låtskrivare, medproducent, hjärnan bakom konceptet och gruppen, aktiv i alla beslut runt image, musikvideo, omslag, färg på flygplanet etc.
En vanlig åsikt är ju att det är "artisten", "kreatören", "upphovsmannen" som skall höjas till skyarna och att andra som på olika vis deltar i produktion och spridning av ett musikaliskt verk är bifigurer. Geniet på piedestal.
Jag är inte så säker.
Att skriva en låt är ganska enkelt. Det vill säga att sätta ihop en räcka toner och en text. En låt i en byrålåda är som en idé. Många kan ha den. Den kan vara jättebra. Och man kan gå och ha hela komponerade melodier i huvudet. Men om man inte producerar ett verk av det hela kan man ju knappt säga att låten egentligen "finns". Låten kan arrangeras och produceras i en oändlig massa varianter där förmodligen oerhört mycket mer erfarenhet, kunskap och kreativitet krävs än för att skriva själva låten.
Ändå är den mest gynnade i hela upphovsrättslagstiftningen just den som skrev låten, alltså satte ihop en följd av toner och ord. Kompositörens och textförfattarens ensamrätt sträcker sig hela livet plus 70 år efter döden.
Sedan finns det de "närstående rättigheterna" som tillkommer utövande konstnärer (artisterna, musikerna, de som framför musik) samt fonogramframställaren (i praktiken producenten och skivbolagen). Dessas ensamrätt gäller i Sverige i 50 år. I EU har det funnits initiativ att öka den till 95 år men en kompromiss om 70 år verkar trolig även om Sverige som ordförandeland nu förhalar frågan.
Jag tycker man skall använda korrekt terminologi. Vi har alla läst om trasslet som Stadsteatern har haft med Universal och Paul Simons låtar i en pjäs. Nu har Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt fått kontakt med Paul Simons representant som hävdar att han inte alls har sagt nej till användningen av hans låtar utan att detta är ett påhitt av Universal (Madeleine Sjöstedts blogg, SvD, DN).
Hax titel på en postning idag är egentligen helt felaktig: Artister vs. skivbolag igen. Han skriver om artisten Paul Simon och skivbolaget Universal. När det egentligen faktiskt gäller kompositören och textförfattaren Paul Simon och musikförlaget Universal.
Man måste alltså skilja på skivbolagen i Universal Music Group och musikförlaget Universal Music Publishing (som ingår i den gruppen för att göra det än mer invecklat). Skivbolaget producerar skivor och har rättigheter i egenskap av fonogramframställare i 50 år. Musikförlag äger upphovsrätter till låtar - eller representerar kompositörer och textförfattare, som äger dessa upphovsrätter. Förlagen licenserar ut användning av låtar (till filmer, i reklam, för användning av andra artister, bevakar upphovsmännens rättigheter etc) medan skivbolagen ger ut musik själva och marknadsför "skivor".
Här kan man läsa litet om de olika rättigheterna och deras skyddstider. Jag själv har skrivit här: Skivbolagen kräver: Följ Peru!.
För att återkoppla till det jag började med. Om det nu finns olika rättigheter inom musiken: är dagens regler egentligen rimliga? Dels anser ju jag att ensamrätter skall kortas ned radikalt och att en omreglering för det digitala samhället behövs. Piratpartiet vill ha fem års ensamrätt samt fri icke-kommersiell användning som en del av sin informationspolitik.
Men även de som inte vill sträcka sig så långt borde ifrågsätta om det system som växt fram på olika vis är rimligt och gör det de tror och vill att det skall göra. Delas de där rättigheterna ut på ett rimligt vis till textförfattare, kompositör, fonogramfamställare och utövande konstnär? Och kanske finns det andra i den där kedjan som egentligen är nog så viktiga och bidrar till att en idé blir till ett verk och något som säljs. Och hur skall de olika aktörerna kompenseras? Per exemplar? Per framförande? Genom konserter? Genom nothäften? Inget är givet. Upphovsrätten är en utdelad ensamrätt.
Jag tror att diskussionen om upphovsrätten blir fruktbarare om folk faktiskt vet hur den fungerar och börjar fundera djupare själva så att de inte bara upprepar något musikindustrimantra om att "om inte upphovsrätten ser ut precis som idag skulle ingen bla bla bla ...." eller idiotiska uttalanden om att "man måste få betalt för sitt arbete".
Aftonbladet skriver en del om svenska låtskrivares och producenters miljoninkomster idag och där kan man fundera över det där med rättigheter och vad de egentligen gäller. Jag har själv skrivit tidigare om ett par av låtskrivarna och legitimiteten i det digitala samhället. Kan även rekommendera denna postning där jag frågar varför verk upphandlas på icke affärsmässiga vis som knappast skulle förekomma i något annat sammanhäng än just musik. Den som gör sådana upphandlingar borde sparkas från SVT.
P.S. Upptäckte just att Rick Falkvinge idag skrivit om hur rättigheterna fungerar också: Upphovsrättens fyra små rätter.
Recent Comments