Jag skriver om medborgardetektiver i min månadskrönika i Computer Sweden idag. Läs den som bakgrund till denna postning.
Den handlar om hur vi socialt producerar kunskap om olika rättsfall i en omfattning vi aldrig sett tidigare. På Flashback är det en stor folksport och "FB-detektiverna" lyckades avslöja kattplågaren i Lerum. Speciellt har raden av ungdomsmord i sommar gjort mycket för att elda på svärmens skvallrande och grävande. Tidigare har bara polisen och en del journalister haft någon mer samlad insyn i sådana händelser. Nätet med dess möjlighet till samarbete och delande av kunskap håller nu på att radikaldemokratisera kunskapsproduktionen.
Dels kan det vara positivt att bryta gamla informationsmonopol som i slutänden manifesteras i makt. Dels kan man se problem med att människors privatliv blir skärskådade och genomlysta helt öppet på nätet.
Det finns en konflikt mellan integritet och yttrandefrihet (precis som det gör mellan upphovsrätt och yttrandefrihet). (Jag hade en liten debatt om detta med juridikdocenten Mårten Schultz i kommentarerna på hans blogg. Han hade skrivit en i mitt tycke märklig artikel i Expressen där han kritiserade journalister för att göra sitt jobb genom att (med hjälp av medborgare) gräva i vem som dolde sig bakom pseudonymen Lars Kepler, vars roman förhandssålts för stora pengar.)
Jag rapporterade från Almedalen hur Arbogafallet (obduktionsbilderna, ni vet) användes på väldigt oärligt vis av journalistförbundets ordförande, med mål att upprätthålla den egna gruppens exklusivitet, som det verkar. Jag uppskattar ofta Agneta Lindblom Hulthéns position i integritetsfrågor. Hon och förbundet har varit starkt kritiska till Bodströmsamhället, FRA-lagen och generell övervakning.
Det ser ut som en tanke, men just idag publicerades ett delbetänkande av Insynsutredningen som drar slutsatsen att lagen inte behöver ändras för att skydda integriteten till följd av hur icke-journalister tog del av och delade med sig av offentligt material. CD-skivor med förundersökningen, inklusive bilderna, delades ut på både presskonferens och senare av Tngsrätten till alla som begärde (p. 61 i utredningen). SvD, DN, AB.
Som Piratpartister och yttrandefrihetskämpar har påpekat otaliga gånger är det inte medborgarna man skall klaga på här. De har bara använt sin rätt enligt offentlighetsprincipen, som ju finns där för att vi skall kunna granska rättsväsendet och domar. Idag kom utredningen som visar just detta; Om någon skall klandras är det rättsväsendet. Det fanns två möjligheter att sekretessbelägga bilderna redan idag men den utnyttjades inte. Om man nu anser att bilder av döda i ett mordfall inte skall få spridas. Själv tycker jag inte nödvändigtvis att bilderna skulle ha sekretessbelagts. Och uppenbarligen gjorde de tjänstemän som lämnade ut materialet samma bedömning. Men utredningen visar att det inte behövs någon lagändring. Dagens verktyg räcker. Rick Falkvinge kommenterar.
Vi kommer inte att kunna åka tåg utan att registreras och visa legitimation i fortsättningen. Officiellt för att förhindra "svartabörshandel" med billiga biljetter. Notera att detta är besläktat med kampen mot fildelning. Ett företag bestämmer sig för en viss affärsmodell: Sätt priser och sälj på ett visst vis och inför sedan integritetskränkande åtgärder för att upprätthålla modellen. Ekonomisk-teoretiskt skiljer det sig en hel del dock. Det är möjligt att SJ:s prisdiskriminering gör att de totala intäkterna kan maximeras och uppnå en sådan nivå att tågtrafiken går ihop alls. Annars brukar ju tågtrafik ofta skattesubventioneras. Frågan är om man skall massregistrera folks resor för att ppnå det förstås. Ravenna kommenterar.
Man kan se en del nya tongångar nu tycker jag. Många resignerar och tar för givet att tekniken kommer att användas till generell massövervakning av våra liv. Men istället gror nu något som skulle kunna kallas empowerment of medborgarna. Ungefär som medborgardetektiver nu använder nätet skulle människor kunna agera mot makten på samma vis som makten agerar mot medborgarna.
En kommentator till SvD-artikeln om SJ ovan raljerar: "Jag har givetvis som resenär rätt att samtidigt be konduktören om identitetshandlingar och kontrollera med chef via telefon att så är fallet. Det kan ju vara en luffare som vill ta min tågplats eller en bedragare som vill åt pengar eller id handlingar till exempel. Att man har fånig uniform är ingen identitetshandling."
På Piratpartiets forum läser jag ett inlägg som i vissa delar kanske spårar iväg väl långt. Men grundidén sjuder av motstånd:
"Att försöka få makthavarna att sluta snoka är dömt att misslyckas i längden. De ska istället bemötas med samma mynt som de själva nu har mer eller mindre monopol på. Den bästa realistiska lösningen är att alla människor får total makt att övervaka vilka de vill ungefär lika mycket."
Detta påminner om David Brins bok Transparent Society:
Will Technology Force Us to Choose Between Privacy and Freedom?, där Brin hävdar att vi måste övervaka makten med alla medel. Om alla vet allt om alla jämnar obalanser ut sig. Det perspektivet har problem förstås. Bruce Schneier framförde sin kritik i Wired.
Men man kan givetvis tänka sig att människor fortsätter göra politiskt motstånd mot generell massövervakning. Och att folk samtidigt spontant organiserar sig som medborgardetektiver och svärmpaparazzi med tipsare, offentlighetsprincip och mobilkameror som verktyg. Man kan tänka sig att det blir en rolig sport att hänga makthavare i hasorna, gräva och dokumenterar allt. Att få klasskompisarna till antipirathetsande politikers barn att skvallra om dessas surfvanor. Styggt kanske, men fullt möjligt om frustrationen blir större och medborgarna känner sig överkörda. Kanske lyckas de dokumentera politikers porrsurfande och drogerfarenhet för att belysa dubbelmoral. Kanske sociogram ritas över relationer mellan domare, politiker, lobbyister, affärsmän och organisationspampar. Är det en sådan framtid vi kommer att se som svar på integritetens problem i det digitala nätsamhället?
Recent Comments