Jag har ju ett antal gånger i olika sammanhang sagt att jag funderat på att kandidera för Piratpartiet till Riksdagen.
Just nu pågår den period under vilken man skall anmäla sig som kandidat och sätta ihop en presentation. Fram till och med 8 november har man på sig. Sedan följer en period med kampanjande inom partiet och internt val. Baserat på detta och litet annat tas sedan riksdagslistorna fram.
Piratpartiet behöver 4 % för att komma in i Riksdagen. Då får man ca 14 platser direkt. Jag är optimist och tror att PP kommer in nästa år. Och jag tror att jag själv skulle ha en hyfsad chans att bli placerad på riksdagslistor från partiet och sedan bli en av de 14.
Men jag har bestämt mig för att inte kandidera. Mer än så. Jag tar ett hyfsat steg tillbaks som aktivist och enträgen bevakare och bloggare om just de där informationspolitiska frågorna som Piratpartiet strider för. Men jag kommer på olika sätt fortsätta föra fram dem även om det inte kommer att ske på ett så aktivistiskt och konsekvent vis.
Min månadskrönika i Computer Sweden igår handlade om övervakningsskälva som jag drabbades av på ett hotell och tankar runt detta, och speciellt potentialen för avläsande av inloggningsuppgifter till konton på okrypterade sidor. Och jag inser verkligen att frågorna behöver lyftas när jag läser Karin Fribergs reflexion och kommentar till den artikeln. Det känns som om man alltid måste börja om från gå när man läser sånt. Friberg verkar ju käck men framstår samtidigt som "närsynt" när hon inte kan tänka utanför sitt eget liv. Det är ju just det som är problemet. Avsaknad för förståelse och respekt för andras liv. Jag illustrerar med (klickbara) bilder från Berlin i denna postning.
Dessutom verkar hon vara en mjölpåve som inte heller förflyttar sig till det mer långsiktiga allmänintressets nivå.
Varför avstår jag riksdagskandidatur då? Tja, dels måste man ju vara på topp och ladda och vara väldigt arbetsvillig för just det uppdraget. Det kommer att handla om hårt kampanjande fram till valet 2010. Men om man brinner för något är hårt arbete inget problem. Tvärtom, det kan ge flow.
Svaret är följande: Jag valde egentligen aldrig aktivt att bli aktivist. Efter att ha varit skribent på heltid i början och mitten av 90-talet startade jag internetleverantören Bahnhof, som från dag ett hade en djupt frihetlig själ och kärna. Jag drev detta och andra internetföretag i tio år tillsammans med affärskompanjoner. Jag blev utköpt i slutet av 2004. I mars 2005 raidades Bahnhof på uppdrag av Antipiratbyrån, IFPI och STIM. Det kändes som ett maktövergrepp mot min baby av krafter som ville stoppa Internet och som hade noll förståelse för den nya härliga värld som kunde bli möjlig med nätet. Om man bara lät det fortsätta vara fritt och lät människor kommunicera fritt.
Eftersom jag efter Bahnhof inte hastade att kasta mig in i någon ny strukturerad tillvaro eller sysselsättning började jag efter razzian blogga om frågorna sommaren 2005, inspirerad av Rasmus, samt även skriva en del debattartiklar i tidningar. Jag var förbannad! Och framförde många gånger att frågorna måste politiseras, inte bara betraktas som någon teknisk detalj där man med automatik till exempel skall "täppa till läckor i upphovsrätten" i det digitala samhället utan omreglera från grunden.
Snart började jag inse att det var fara å färde. Thomas Bodström kastade som justitieminister fram en rad förslag om övervakning av nätet och tangerande frågor. Lagar klubbades och utredningar tillsattes i en väldig takt. De där sakerna hade inte debatterats speciellt mycket och föreföll väl tekniska och svåa för många. När Bodström fått igenom datalagringsdirektivet i EU i slutet av 2005 myntade jag begreppet Bodströmsamhället.
Jag föreslog strax för Timbro att jag skulle skriva en rapport som sammanfattade allt det där. Det gjorde att jag fick tid att läsa in mig på området. Jag plöjde massor av utredningar och blev någon form av expert och vi gjorde en uppföljare i början av 2008
Samtidigt hände det jag efterlyst: Politisering. Rick Falkvinge startade Piratpartiet direkt efter nyår 2006. Tack, Rick!!
Sedan rullade det bara på. Pirate Bay raidades försommaren 2006. Jag var nu en "addict" när det kom till informationspolitiska frågor och gjorde allt jag kunde för att frågorna skulle växa i politiken, främst via Piratpartiet även om jag aldrig deltagit i partiarbetet utan alltd varit någon form av outsider. Och det blev ju hela tiden fler och fler frågor i takt med att lagstiftarna ville ta kontroll över nätet. FRA-kampen tog en massa tid både våren 2007 (då den ju blev bordlagd) och våren 2008 (då vi missade på mållinjen).
Så är det. Jag har dragits med i aktivismen utan att någonsin säga: Jag vill vara aktivist och det här är mitt kall. Det blev dock mitt kall. Men varför? För att frågorna skulle lyftas. Inte för egen personlig vinning eller karriärlusta även om man kunde ha kul och träffa folk under tiden.
Eftersom jag har klara beroendetendenser och saknar simultanförmåga kunde jag faktiskt ha behövt en riksdagsmannalön och något som hjälpte upp min katastrofala statliga pension. Jag har verkligen gått back de här aktivistiska åren. Även om jag inte nödvändigtvis producerar så mycket hela tiden i form av texter och annat så har fokus hela tiden varit på att följa de där frågorna. Det hindrar en del annat. Böcker m.m.
Men om jag skall vara ärlig måste jag fråga: Behövs jag? Som aktivist och Piratpartist? Mitt svar är nog nej. Vi var några få som hojtade i början. Nu finns mängder av brinnande Pirater och bloggare i de här frågorna. Jag börjar inse att jag inte behöver vara brandsoldat längre som släcker eldar. Och inte heller elda på andra Pirater. det är härligt att se att mängder av fok engagerar sig och trycker på. Pirataktivisterna rymmer nu allt i åldrar från åtminstone Calandrella till Farmor Gun. Och kultur- och affärsfolk har anslutit sig.
Beslutet är inte helt lätt. I Stockholm var jag nyss runt på tillställningar av olika slag. Mina nätverk så att säga. Jag nämnde att jag med mycket stor sannolikhet inte skulle kandidera till riksdagen. Det är ju både smickrande och trist att höra folk som säger att "Där rök min kandidat och även min röst på Piratpartiet". Jag tror att jag hade kunnat ha något att tillföra men är samtidigt inte förmäten nog att inbilla mig att jag själv skulle påverka totalen för partiet.
Så jag checkar ut som Pirataktivist med gott mod men blandade känslor. Pirat är jag och kommer att fortsätta vara med stolthet. Och kanske kommer jag att göra saker som är relevanta för piratrörelsen också, vi får väl se. Och vänner inom piratrörelsen kommer jag att fortsätta ha, det finns många härliga människor där (ja, jag kan inte länka alla nu, det skulle gå on and on ...). Och jag kommer säkert att dyka upp i piratsammanhang.
Jag har varit tyst ett tag på bloggen och håller på med avvänjning. I helgen såg jag tre filmer på 4. Porrfilmfestivalen. Trots namnet är det inte traditionell porrfilm på programmet, snarare oberoende film med teman runt sexualitet, alltifrån dokumentärer till konstfilm och produktioner från andra länder och kulturer: "Bahnbrechend, sexy, feministisch und ganz Berlin ... Groundbreaking, sexy, feminist and 100% Berlin" som deras slogan är. (Nej, jag har inget emot "äkta" porrfilmer, tvärtom). Jag rapporterade för övrigt från 1. Porrfilmfestivalen i Computer Sweden hösten 2006.
Recent Comments