Oscar Swartz :: Texplorer

Hjärnblödningar, Piratpartiet och framtiden

Studera denna tabell:

Den anger antalet röster som de tre utmanarpartierna fick i EU-valet samt de två senaste riksdagsvalen. (Jag har förstås tagit siffrorna från Valmyndigheten). Piratpartiet och Feministiskt initiativ fick väldigt mycket flera röster i EU-valet än till riksdagen. Det var tvärtom för SD. Man bör förstås diskutera varför. (Rick Falkvinge påpekar i kommentar att det var 225.915 i EU-valet. Korrekt!)

Det finns en del uppenbara förklaringar: 4 %-spärren gör att profetior kan bli självuppfyllande. Om ett parti i opinionsundersökningar ligger under 4 % kan många komma att anse att de "kastar bort" sin röst. Det kan förstås vara en delförklaring. Ett parti som SD hade dock mycket färre röster i EU-valet än i riksdagen 2006, trots att man uppenbarligen växte mycket i sympatier under tiden.

Även om man köper "kasta bort rösterna"-argumentet måste man ju acceptera: Tydligen finns det något viktigt man vill vara med att åstadkomma genom sin röst i så fall. Trots att det kanske kommer att innebära att man samtidigt faktiskt lägger sin röst på något man avskyr (FRA-lagen, datalagring, övervakning m.m). Många håller på något vis med Piratpartiet, såsom visades i EU-valet. Men tycks ändå anse att frågan om vilket block som skall regera landet är så viktig att de kan acceptera regeringar som exempelvis drivit igenom datalagring i EU ((s)-regeringen där Thomas Bodström t.o.m. krävde att varenda webbsajt vi besöker skulle registreras även om många andra länder motsatte sig detta) eller att en stor del av vad vi gör på nätet skall skickas med kopia till staten (alliansregeringens FRA-lag).

Själv är jag ideolog med stark piratkänsla och har röstat PP i alla tre valen som bekant. Varför sitter många andras känsla för kommunikationsfrihet och medborgarrätt i det digitala nätsamhället så grunt då? Jag tror frågan är felställd. Detta blir spekulation förstås. Men vad var det alla dessa människor i EU-valet röstade för när de lade sin röst på Piratpartiet?

Själv tror jag många röstade mot något. Massröstningens omedelbara orsak var domen mot The Pirate Bay förstås. Men var det för att folk brann så starkt för förändrad upphovsrätt - en av Piratpartiets frågor? Tja, de tyckte kanske att fildelning skall vara laglig.

Men jag tror också att där fanns en mer utbredd vrede över vad jag skulle kalla "maktövergrepp". Att staten ("etablissemanget", "makten") tar sig rätten att sätta in polismakt och våld mot företeelser som en mängd medborgare anser vara fullkomligt acceptabla beteenden. The Pirate Bay handlar ju alltså om att vanligt folk delar information mellan sig. För att de vill och tycker det är rätt. Överför filer direkt mellan datorerna. Kriget mot TPB är ett krig mot människan.

Stora delar av riksdagen har slutat skilja på privatmoraliska åsikter och lagstiftning. Man använder lagen och polisen för att få människor att bete sig på det sätt som dessa ledamöter tycker att de borde bete sig. Inte för att förhindra människor från att skada andra, som ju är det klassiska och oomtvistade området för straffrätt. Lagstiftning och polismakt upplevs inte längre som legitim när de folkvalda nu ger sig på människor på allehanda vis. Lagstiftarnas fobier handlar ofta om njutning, något som ses med oblida ögon i en kultur som i grunden är puritansk. Skörlevnad! Kemiska ämnen som påverkar hjärnan. Dans och utlevnad. När dessa saker kombineras är det givetvis Harmagedon för svenska puritaner.

Själv anser jag att kontroll av drifter och beteenden möjliggör civilisation. Impulskontroll och uppskjutande av belöningar är viktigt för mänsklig utveckling. Så frön nu istället för att äta upp dem och skörda mer senare. Det är grunden för entreprenörskap och näringsliv.

Frågan är ju hur vi skall kontrollera vår natur och med vilka medel. En obehaglig impuls vi kan få när vi vill kontrollera andras beteende är att "slå" dem. Med våld hindra dem. Det är en impuls som ett civiliserat samhälle måste kämpa emot när det inte gäller klara övergrepp mot andra människor. Vi får inte piska fram "önskvärda" beteenden. Klara exempel på detta är när man i Saudiarabien straffar människor som bryter mot könslig apartheid. I åtskilliga länder kan man också få straff för otrohet, som i grunden ju endast är ett slags avtalsbrott mellan två människor - om ens det. USA är ett av dem.

Dessvärre har vi ju sett att både Beatrice Ask och Thomas Bodström och stora delar av riksdagen har sådana talibanska impulser i sig. De håller på att göra en civilisatorisk U-sväng. Vi är på väg tillbaks mot repressiv primitivism igen. I Berlin häpnar vi ofta över vad vi kallar "Dagens hjärnblödning", när vi läser om vad som är viktigt i Sverige. Igår var det detta:

Det är alltså hit riksdagen har tagit oss: Till ett samhälle där hotellportierer uppmanas ringa och tipsa polisen om vad för frivilliga aktiviteter deras gäster håller på med på rummen. Jag orkar knappt kommentera galenskapen. Det finns många andra som gjort. Men lagstiftarna bygger nu ett samhälle där polisen ägnar stora resurser åt att skugga folk som tar sig en öl och är pilska = Dagens hjärnblödning 20 aug 2010. Vanligt folk har faktiskt inga problem med de här sakerna. Det är makteliten som har problem. Speciellt om det är män som roar sig förstås.

På Piratpartiets årsmöte blev alla förslag om att bredda partiets ståndpunkter nedröstade. Inte alltid med jättestor marginal dock. Dels finns förstås människor inom PP som kommer från ett icke-liberalt håll. Anti-kapitalistiska vänstermänniskor som ser världen i termer av utnyttjare och utnyttjade. Vare sig det handlar om ekonomi, sex eller vanliga beteenden mellan människor. Men sedan finns också många som helt enkelt är personligen fega. Man tror att man skall bli utfrusen ur alla sammanhang om man bryter etablissemangets politiskt korrekta linje vad gäller vissa frågor. Svensk konsensus när den är som allra sämst. Och man tror faktiskt på allvar att ingen skulle rösta på dem om de inte erbjöd samma paket som alla andra partier. Märklig logik!

[Update: Detta lät ev. som något personligt riktat påhopp vilket det inte var avsett som. Det var egentligen menat mer som en kritik av den enorma skamkultur vi utvecklat i konfliktundvikandets tecken och som gör att människor med ståndpunkter som avviker från "problemformulerarnas" socialt bestraffas så kraftigt att de håller tyst, även om de kanske till och med är i majoritet. Problemet analyseras elegant av professor Timur Kuran i en bok som faktiskt finns på svenska, Privat sanning, offentlig lögn: preferensförfalskningens sociala följder.]

Jag har på Piratpartiets forum hävdat att det är tvärtom. Att man får röster på att inte ansluta sig till samma linje som alla andra partier som ju tävlar i att vara så repressiva och medborgarkränkande som möjligt mot privatsaker som exempelvis sex och droger. Det saknas en politisk röst som står upp för en grundläggande livsstilsliberal syn på människan. För mig är alltså rätten att kommunicera fritt, utan att staten avlyssnar oss, en konsekvens av en syn på relationen stat-medborgare. Denna syn medför även en rätt att exempelvis ha frivillig sex utan att bli raidad av polisen. Den humanistiske liberalens instinkt måste vara att hjälpa, inte straffa, när det gäller "brott utan offer". För självklart uppstår även problem i ett livsstilsliberalt samhälle.

Jag tycker valresultatet antyder att Piratpartiets frågor i nuvarande tappning är för begränsade för att man skall kunna ta sig in i riksdagen. Det krävs något mer. FRA-bävningen och EU-valet visade att det finns sprängkraft i frågorna, men förmodligen främst om de ses som en del av ett större projekt där kommunikationsfrihet är en följd av den grundläggande synen på människan. [Låt oss kalla det kroppslig integritet, där rätten att fritt kommunicera med en annan människa i så fall är en del av den]. Den synen får andra konsekvenser också. Där förlorar man kanske en del som idag engagerade sig i PP men man vinner många fler. Man måste också komma med alternativ till övervakning och kontroll och FRA-avlyssning för att inte bara bli nejsägare. Alternativ finns. Det kan också finnas vägar framåt i en låst invandrings- och integrationspolitik som följer av en sådan syn på människan.

FRA-hjältinnan Camilla Lindberg förlorade sin plats i riksdagen: Utarbetad, bitter rebell söker sysselsättning, skriver hon. Jag antar att hon kan gå tillbaks till sin tjänst som gymnasielärare, man får väl tjänstledigt för riksdagen antar jag. Men samtidigt händer saker i politiken. Liberati lägger ned men öppnar ny låda. Och redan finns en strid om namnet Liberaldemokraterna. Nu är ju det namnet inte unikt. Storbritanniens tredje största parti heter så. Det finns utrymme för politisk förnyelse. Liberati tyckte jag var toppstyrt hemlighetsmakeri. Jag tror ju som vanligt på nätets fantastiska sociala kraft och att en ny rörelse måste öppna sig men är beredd att vara med och diskutera framåt.

Sam Sundberg skriver om piratrörelsens död i SvD, något Rick Falkvinge förstås reagerar på. Peter "brokep" Sunde twittrar att The Pirate Bay är större än någonsin och har han har fullt upp med utländsk media. Pirate Bay-rättegången i hovrätten börjar nu. Schemat.  Tidslinje efter tingsrättsdomen.

Analyser av Piratpartiets framtid: Anna Troberg, Dexion, Opassande, FarmorGun.

Förresten tror jag att fallet för Fi i riksdagsvalet (de minskade med nästan 40 %) beror på att många andra partier redan driver deras agenda, med smärre inskränkningar. Man kunde ju önska att det vore så med Piratpartiet men så är det inte alls. Pirater behövs! Frågan är mest hur och var.

Piraten säger: Lyckat val!

Jo, jag bör ju deppa och sörja eftersom mitt val, Piratpartiet, hamnade så lågt. Jo, det är trist att riksdagsval skall vara så annorlunda än EU-val, där ju Piratpartiet slog tre av riksdagspartierna. Men jag tycker resultatet är utmärkt. Jag är glad att inget block fick egen majoritet.

Inte för att jag gillar (sd). Själv tycker jag att Sverige har en irrationell invandringspolitik. Men argumentationen och synsättet ligger fjärran från Sverigedemokraternas. I San Francisco fanns det några guldgrävare år 1850. Nu är det ett av jordens främsta och rikaste laboratorier för livsstilar, framtidsteknik och forskning. Nykomlingar som Stanford University och Berkley har gått om månghundraåriga europeiska lärosäten. Silicon Valley med Apple, Cisco, Google och alla andra företag sveper mattan med resten av världen. Allt är byggt på invandring och rörlighet. Dock på ett annat vis än Sveriges tämligen destruktiva invandringspolitik. Sverigedemokraterna står för motsatsen mot Kalifornien: De glorifierar ett statiskt, moralistiskt samhälle byggt på någon modell av familjen från 1950-talet.

De politiska implikationerna av (sd) är dock goda: Resultatet förhindrar status quo. Mardrömmen vore att FRA- och avlyssningsregeringen Reinfeldt skulle få fortsatt förtroende i oförändrad konstellation. Eller att de rödgröna med Bodström som justitieminister skulle röstas in igen. Så skedde inte. Nu måste det förhandlas!

Man kan tänka sig en minoritetsregering förstås men de brukar inte vara långvariga och det är ingen svensk tradition.

En möjlig variant vore att Reinfeldt bjuder in miljöpartiet till förhandlingar, vilket han redan verkar göra. Men att (mp) då ställer stora krav: De bör vägra sitta i regering med (kd). Bort!  (m) + (fp) + (c) + (mp) verkar ha en egen majoritet så det funkar bra utan kristdemokrater som bromsklossar. Miljöpartiet måste givetvis ställa en del krav på Reinfeldt: Integritetsfrågor prioriteras upp genom att Maria Abrahamsson blir justitieminister och en del annat. Miljöfrågor.

Jag har en vän som tror att det i stället blir (m) och (s) som bildar regering tillsammans. Bodström- och Asksamhället i förening. Det nya och det gamla arbetarpartiet i gemenskap. I förlängningen blir det någon form av korporativistisk fascism där man tävlar om att utrota droger, felaktig sex, fildelning och andra brott utan offer genom gränslös statlig makt. En Disneynation framtvingad genom övergrepp. Det vore verkligen otäckt.

SvD, SvD, AB, AB, AB, AB, AB, AB, GP, Sydsvenskan

Bara diktatur behöver censur - bilder!

Från Berlin kan jag bara säga: Det finns de som inte gillar Rick Falkvinge. Strunta i det och LÄS DENNA TEXT och fundera på hur vi har kunnat bli dom. Jag kallade den för "veckans text" på twitter.

Frihet i stället för rädsla, Freiheit statt Angst, Freedom not Fear. Berlin är centrum för manifestationen mot datalagring och övervakning som skedde igår i flera länder. Förmodligen för att staden varit delad på det sätt som Rick Falkvinge beskriver så starkt i länken ovan. Han nämner "gästböcker". Eller Hausbuch, "husbok" som den hette i DDR. Jag har skrivit om dem och själv tagit en bild av en östtysk husbok i original. Här några bilder jag tog igår lördag 11 september 2010.:

Fronten av demonstrationen. Bakom fanns flera politiska partier, fackföreningar, medborgarorganisationer etc. Tyska författningsdomstolen har underkänt implementeringen av Thomas Bodströms datalagringsdirektiv som han pressade igenom i EU genom att utnyttja rädsla. Det stred mot tysk grundlag.

Piratenpartei hade massor av folk förstås. Snygg regnbågsflagga m piratlogga.

Japp, folk i Berlin vet vad Indect är också.

Nur die Diktatur braucht Zensur: "Bara diktatur behöver censur". I bakgrunden symboler för just detta. Inte säker på vad just byggnaden rakt bakom är men förmodligen någon tung officiell byggnad från nazitiden (det är i regeringskvarteren) som sedan blivit förstörd under kriget och byggts upp av diktatur nummer två, DDR, eller snarare Sovjetunionen som ju kontrollerade Östberlin. Östberlin var ju i själva verket den sovjetiska sektorn av gamla Berlin. Västberlin var indelat i engelska, franska och amerikanska sektorn. Staden styrdes ytterst av segermakternas militära kommendanter fram till 3 oktober 1990.

Officiell trailer för demon med klipp från tidigare år:

Tre piratpartister om kontrollhetsen på SvD Brännpunkt. Valet i övrigt är ju ganska ointressant även om media är besatt. DN, SvD, SvD, AB, Ex.

Förresten länkade jag även veckans bild på Twitter.

Entartetes Leben?

En lördagsreflexion innan jag beger mig iväg till samlingen inför Freiheit statt Angst! på Potsdamer Platz. Freedom not Fear-demonstrationen i Berlin mot "övervakningsvansinnet" som det kallas här.

I förrgår var jag på svenska ambassaden i Berlin, där ambassadör Ruth Jacoby presenterade en valdebatt mellan en tung moderat (Göran Lennmarker, riksdagsman sedan 19 år m.m.) och en socialdemokrat (Jens Orback, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center, f.d. integrationsminister). Det hela blev snarare ett samtal där enigheten mellan (m) och (s) i stora frågor underströks, speciellt av moderaten.

Min vana trogen grep jag mikrofonen under frågestunden och försökte fylla upp den själv med ett tal om att Beatrice Ask fortsatt utveckla Bodströmsamhället och att det även verkade finnas samstämmighet mellan (m) och (s) i frågor runt kommunikation, internet, övervakning. Men att det ju faktiskt finns ett alternativ, det parti som blev större än tre av riksdagspartierna i EU-valet, Piratpartiet. Samt att omvärlden riktar stor intresse mot Sverige eftersom vi är ledande i diskussionen runt "piratfrågorna". Jag nämnde även Wikileaks. Så småningom blir man avbruten och ombedd att ställa en fråga förstås :) Så jag frågade helt enkelt vad de båda partiernas agenda för piratfrågorna var.

Lennmarker höll med om att Ask och moderaterna varit motståndare mot Bodström men sa att man ändrar inställning när man själv blir regering. Man får ansvar. Han sa också att det förekommer starka påtryckningar utifrån och speciellt efter 9/11 (2001) som man måste förhålla sig till. Alltså, detta är ju inte okänt hos pirater (Pirate Bay, FRA, Wikileaks, Acta, Ipred, "Egyptierna", Afghanistan, ...). Men här erkände alltså utrikesutskottets ordförande (= Göran Lennmarker) att det är just så och nämnde åtminstone FRA i sammanhanget. Tack!

På ambassaden fick jag mig också tillstucken ett förhandsexemplar av en bok som just skall publiceras av Entartetes Leben, "ett nytt svenskt exilförlag med säte i Berlin Neukölln" (shit asså, vicken pres, i lööööv it!). Författaren hade just röstat Pirat på konsulatet men var tvungen att stressa iväg. Jag tänkte återkomma till boken senare eftersom jag själv förekommer på hyfsat många ställen i den. För den som inte kan terminologin i tysk historia: Entartete Kunst betyder alltså "urartad konst" (degenererad konst) och användes som begrepp under den Nationalsocialistiska tiden i Tyskland för icke önskvärd och påstått samhällsnedbrytande konst. Entartetes Leben betyder alltså "urartat liv" eller "urartad livsföring" kanske. Ett fantastiskt förlagsnamn!

Jag fäster mig vid ett citat ur kapitlet Alla vill vara radikala: "Riktig radikalitet står i motsatsförhållande till att bli inbjuden till morgonsoffor och bli hyllad i kulturdelen. Riktig radikalitet har ett pris."

Inte så sällan får jag som frispråkig skribent höra från folk runtomkring att jag borde passa mig. Om man tar kontroversiella positioner i vissa frågor kan man helt enkelt bli persona non grata. Speciellt när man propagerar för stark kommunikationsfrihet och dessutom har mycket liberala och kulturkritiska synpunkter på sexualitet - vilket faktiskt är en av vår tids stora stridsfrågor. Du blir en utfrusen social paria. Säger de ibland.

Jag var på ett 50-årskalas i helgen. En kär gammal vän, nu professor, hade massor av folk hemma på cocktail dinatoire. Vänner man inte sett på några år och nya bekanta. Jag drog min entreprenörshistoria för någon och sa att jag i början av Bahnhof jobbade enorma arbetsveckor till låg lön och förlorade nästan hela mitt sociala liv. Att delar av entreprenörskapet var fantastiskt men att jag efter 10 år klev ur firman och började ta det ganska lugnt. Inte för att jag blev speciellt rik, utan av andra skäl. Jagar inte livet ur mig för att få nya uppdrag som frilansare. Även om jag skriver, talar och sitter i paneler på konferenser m.m. Försöker mer trivas i nuet, skriva och läsa en del, samla upplevelser utan att stressa. Berättade att jag lyckats ta  23 flighter mellan Stockholm och Berlin under 2009 till totalt pris på knappt 5.000 kronor (något jag tog upp i en postning nyss angående min medverkan i boken Efter The Pirate Bay).

Jag sa att jag samma dag hade irrat runt på den inventiösa kalsongavdelningen på Åhléns och till slut frågat en expedit: "Var har ni era generiska Åhléns-kalsonger, jag hittar bara sjukt överprissatta märkeskallingar från Armani, Salming, Boss och sånt". Svar: "Vi har slutat med dem, du får leta dig till något annat ställe än Åhléns för sånt!".

"Du tycks ha fått en livsinsikt, en uppenbarelse", sa min konversationspartner. Kanske det. Och ett stort lugn. Jag kan säga och skriva vad jag vill utan att ta hänsyn till någon eller behöva skydda någon anställning eller rädsla att förlora någon position, ett skäl som gjorde att jag inte sökte politisk förtroendepost till sist. Om jag tänker igenom mina tio senaste dagar kan jag inte säga att jag är utfrusen på något vis. Snarare stör det mig mer att jag inte är riktigt radikal heller, på det vis som min författarvän hävdade (och som han faktiskt är!).

Jag har förutom min lilla insats på svenska ambassaden i Berlin även försökt tala om Wikileaks med USAs ambassadör till Stockholm, Matthew Barzun, en 39-årig (förmodligen snuskigt rik) dotcom-entreprenör (han var med och startade CNET). Barzun höll ett tal om Sveriges tidiga anslutning till Internet och vår starka telekom- och nättradition. Så jag tyckte det var läge att bana mig fram efter föredraget för lite nätsnack. Detta skedde dock på ett mingel med Swedish Fulbright Alumni Association där det hände en del. Innan vi hann tala mer om Wikileaks blev det prisutdelning till en förtjänt Fulbrighter. Det visade sig vara Hans Blix. Hans Blix hade gått på Columbia University precis som jag själv så jag gav mig även på honom. Diplomat som han är tyckte han förstås att det är oroande att statshemligheter läcker ut och bla bla ba. Jag frågade dock om han som diplomatisk analytiker, oavsett åsikter om det etiska i det hela, trodde att Wikileaks skulle kunna påverka geopolitiken när information blir helt tillgänglig för allmänheten om vad som försiggår i krig till exempel. Fullt möjligt, trodde Blix.

Jag har även ätit middagar: Med det justitieråd som i Lagrådet retade regeringen en smula vid behandlingen av FRA-lagen genom att hävda att den inte uppfyllde Europakonventionens krav på skydd för privatliva och korrespondens på en punkt. Med Bahnhofs serverhallskonstruktör. Med en talesman för Chaos Computer Club i Berlin. Med Stockholms (under 1990-talet) gayklubbkung, numera boende i Berlin. Med en grupp sexarbetare (bl.a. "Greta Garbo") i Rose Alliance där jag erbjöds medlemskap efter min och Alexander Bards artikel i Expressen. Jag har varit och förtidsröstat med Falkvinge och andra pirater på Centralen. Varit i Bahnhofs bunker med Jon Karlung. Litet annat ditt och datt.

Dessvärre har jag inte tjänat en krona eftersom jag som sagt delvis är en märkeskalsongskeptisk slacker som hellre skär kostnader än jagar intäkter. Nåväl, jag har faktiskt en deadline för en tidningsartikel efter helgen så efter Freiheit statt Angst får man kanske jobba litet. Eller snarare i morgon, söndag. Jag kan hyras! :)

Gå och rösta Pirat nu så ni har det gjort! Vidde skriver förresten om just rädsla. Hon är riksdagskandidat.



 

Hästsvansman hotar staten 2

Med anledning av Henrik Alexanderssons postning idag om INDECT ("Självaste Orwell hade häpnat") upprepar jag en bejublad postning från i februari (fast kommentarer kan gärna läsas efter den ursprungliga postningen förstås). Speciellt måste man titta på INDECT-videon nedan. Det är alltså så här mainstream-politiken ser på sig själv och sin makt. Dessa projekt rullar på utan att ni gör något. Fundera på vilka möjligheter det öppnar för människojakter av luddiga skäl. Det är dags nu! Att Rösta Pirat. (Beelzebjörn, Scaber Nestor, Sagor från Livbåten (gästblogare Henrik Brändén), Daniel Gustafsson, Peter Harold, Farmor Gun, gothbarbie om Indect).

---

Postning från 8 feb 2010:

 

Henrik Alexandersson skrev nyss om "INDECT: Storebrors nya verktyg", ett EU-projekt för total övervakning.

Jag skulle vilja att folk tar några få minuter och tittar på en video som visades i Stockholm som ett led i Sveriges ordförandeskap i EU. Maud Olofssons (c) statssekreterare inledde och Sten Tolgfors (m) avslutade på konferensen. Bodströmsamhället med turboladdning.

Videon marknadsför projektet i maktgemenskapen av EU-politiker, teknikföretag, polis, säkerhetsindustri. Den har legat öppet på YouTube förut men INDECT verkar ha hävdat "upphovsrättsintrång", ett argument som används när man inte vill att allmänheten skall se det man producerar inom maktvärlden. För allmänhetens skattepengar givetvis. Den verkar finnas där nu också men bara om man har inloggningsuppgifter.

Jag och en kompis tittade på den flera gånger i julas och tycker att den på att fantastiskt sätt visar vad beundran för den starka staten så lätt kan leda till. Filmen är producerad i Polen, där ledningen för detta EU-projekt finns.

Videon är tragikomiskt självrefererande. Den visar hur projektkoordinatorn professor Andrzej Dziech (som presenterade videon och projektet i Stockholm) får en dokumentmapp om INDECT-projektet stulen på sitt kontor. Hemligt hemligt! Tjuven har förstås hästsvans (vilket möjligen indikerar polsk syn på knarkarbögterroristpedofilanarkister som hotar staten). Han får motstånd eftersom INDECT-organisationen ser och hör allt .... rafflande! Är det "protection of citizens" detta handlar om?

På Wikinews finns en lång artikel om INDECT och där finns även videon upplagd. Den ligger i öppna formatet Ogg video, .ogv. Det stöds i Firefox 3.5+. (jag har inte lyckats hitta ett sätt att bädda in den här på min blogg utan ni måste gå till Wikinews).

UPDATE: Videon finns, som genom magi, på YouTube igen!

Man kan även gå till själva videosidan hos Wikinews eller ladda hem videofilen genom att klicka här. Man kan sedan spela den i VLC Player.

Här finns en PDF av presentationen i Stockholm. Och här är projektets egen hemsida.

Assange i svampskogen

Den 21 augusti avslöjade Expressen att Wikileaks frontfigur Julian Assange var anhållen i sin frånvaro, misstänkt för bland annat våldtäkt. Flera dagar efter att de haft sex med Julian Assange kom två kvinnor in på Klara polisstation precis innan stängningsdag på fredagen. En människojakt drogs igång. Dagen efter sa en chefsåklagare att han inte längre var misstänkt för våldtäkt eftersom det skeende som en av kvinnorna beskrivit inte var brottsligt.

Jag skrev en artikel för Newsmill om den märkliga affären med den långa titeln Assange-affären visar att politiseringen av sex hotar grundläggande samhällsvärden. Det var för en vecka sedan, dvs innan överprövningen ledde till att förundersökning om våldtäkt återupptas. Det spelar ingen roll. Det jag skrev är brännande aktuellt och bör läsas. I denna händelse sammanstrålar ett par av mina stora intressen:  Kommunikationsfrihet och dess konsekvenser för samhället samt sexualitet. Jag har skrivit om Wikileaks sedan tre år kanske.

 



Jag var ute i björnskogen i Dalarna och plockade svamp när nyheten om Assange dök upp. Foto: Kristian Thorin.

Artikeln tar bl.a. upp hur möjligheter till hemliga tvångsmedel såsom övervakning och till och med avlyssning av telefoni och internettrafik möjliggörs av en våldtäktsanklagelse eftersom brottet har ett straffminimum på två år. Det är en viktig rättssäkerhetsfråga och en fråga om under vilka omständigheter staten faktiskt skall kunna ta till några av de mest integritetskränkande åtgärder vi känner. Det öppnar onekligen för maktmissbruk på potentiellt mycket lösa grunder.

Det är också en fråga om Sveriges mycket dubbla förhållande till sexualitet. Jag anser ju att vår kultur i grunden är sexfientlig. Många har svårt att förstå vad det innebär eftersom tidningarna ju är fulla av sexskolor för pensionärer och tv kör halvporriga dokusåpor. Men det är bara en yta.

Egentligen säger vår kultur att sex under vissa, faktiskt ganska begränsade, omständigheter kan vara en glädje. Vad värre är: Små avvikelser från denna norm ses som en katastrof. Det finns inga gråzoner. Ingen vardagsmat som köttfärslimpa. Bara oxfilé och diarré. Vår kultur ser sex som antingen himmel eller helvete. Detta kritiseras av Sanna Rayman och Paulina Neuding i Expressen idag. Att peta på fel kroppsdel vid fel tillfälle blir oförlåtligt och grov brottsligt i stället för en incident att skaka av sig. Denna dikotomi upprätthålls väldigt starkt av den radikalfeministiska ideologi son numera omfattas av Bodström, Ask och Borgström m.fl. Den ideologin är skadlig både för kvinnor och samhället.

I Assange-fallet blir den sexuella schizofrenin väldigt tydlig eftersom en och samma redogörelse för sexuella skeenden mellan två personer, bedöms totalt olika. En åklagare anser att "inget brott begåtts". Andra anser att sexet utgör ett grovt brott som skall ge en person minst två år i fängelse. Bedömningen av sex pendlar mellan "inget brott" och "minst två år i finkan".

Liten påminnelse: Följande ger 10 månaders fängelse: Misshandla någon med yxa svårt. Följande ger 18 månaders fängelse: Mycket brutalt misshandla någon med kofot i huvudet. Följande ger fängelse på 22 månader: Att oprovocerat attackera två pensionärer på en parkeringsplats så att en av dem dör. Två års fängelse får man för detta: Slå sönder sin fru fullkomligt med ett dammsugarrör.

Jag sprang rakt in i Maria Abrahamsson i tunnelbanan i förra veckan och fick tillfälle att tacka henne för hennes uppskattande ord om min Newsmillartikel. Det är nämligen ovanligt idag att få beröm när man är uttalat sexliberal, oavsett om det handlar om rättssäkerhet eller annat. Fulsex urskuldar allt. (Skall Reinfeldt våga göra henne till justitieminister?).

Min grundinställning till sex är att vi är vuxna människor och måste ta ansvar för oss själva i stor utsträckning och vara hyfsat tåliga och vidsynta när inte allt blev exakt som man själv tyckte och tänkte. Ett fritt samhälle där vi alla kan experimentera med sex utan att hindras av petrifierade hederskulturer, utan krav på täckande klädsel, ett fritt samhälle där kvinnlig-makt-bloggerskor som Foki och Kissie har stort inflytande på tjejer - ja ett sådant fritt samhälle kräver viss mental och sexuell stryktålighet av sina medborgare. De som inte kan hantera det fria samhället måste ibland faktiskt hänvisas till psykolog eller terapeut, snarare än åklagare. Vi kan inte låta varje självupplevd kränkning styra hela samhället och låta den resultera i människojakter.

 

Ulrika Westerlund, ordförande för RFSL, skriver på Newsmill att man vill ha bort informationsplikten, dvs krav på att en HIV-smittad aktivt måste berätta för den andre om sin HIV-status. Det kan ju ses som ett märkligt krav men man ser denna plikt som kontraproduktiv eftersom den kan leda till att folk inte skyddar sig själv. Allt ansvar ligger ju på den andre, aldrig en själv. Vuxna människor borde vara mogna att fråga. Man kan även tycka att kvinnor som absolut inte vill råka ut för sperma skall utnyttja de medel som finns för att själv ta makten över sexet: Femidom. Givetvis vet inte jag exakt vad som hänt i Assange-fallet, men just den kondomlösa aspekten har ju diskuterats i media och i läckta polisförhör. Det känns som om feminister av min mammas generation skulle ha sprungit på gatorna och delat ut femidomer snarare än att bara vara kränkta.

 

I sammanhanget måste man också påpeka att åtskilliga män blir fäder mot sin vilja, något som kan kosta enorma pengar och lidande för dem. Jag frågade en jurist om hur vi bör sortera in detta i synen på sex och brottslighet och "våldtäkt" och fick följande svar: "Generellt sett intar juridiken den litet blåögda närmast katolska uppfattningen att varje barn är en välsignelse. Därav kan inte den fader som lurats in i föräldraskapet av en bluffande tjej - jag har själv varit inblandad i två sådana fall faktiskt, med ett rent bedrägligt beteende av modern - få ersättning för bluffen (än mindre är det ett brott). Det här är klassiska frågeställningar som inte diskuterats tillräckligt."

 

Det är roligt med Brewster Kahle's Internet Archive, som sparar gamla sajter. Där kan vi hitta den anspråkslöst benämnda bloggen IQ.org, där Julian Assange skrev av sig för några år sedan. Kanske kan vi där hitta en ledtråd till clashen mellan en ateistisk, socialt svår narcissist som avverkar tjejer på löpande band och ett par kristna svenska radikalfeminister:

"After my state sponsored stay at ANU, I ended up at a backpackers filled with some of the 900 Christians from the Australian University Christian Convergence. Most were young women and I turned, somewhat disgracefully, into a sort of Chesterton's Hardy, the village atheist, brooding and blaspheming over the village idiot, while they, for their part, tried to convert me with the rise and fall their bosoms.

One of the devout was the lovely daughter of a New Castle minister. At some point in my unintended wooing of her, she looked up, fluttered her eyelids and said 'Oh, you know so much! I hardly know anything!'. 'That is why you believe in God," I explained. This conversational brutality took her breath away and she swooned. I was exactly what she secretly longed for; a man willing to openly disagree with her father. All along she had needed a man to devote herself to. All along she had failed to find a man worthy of being called a man, failed to find a man who would not bow to gods, so she had chosen a god unworthy of being called a god, but who would not bow to a man."

Min egen syn på sexualbrott: de bör i stort sett avskaffas och istället ersättas med "brott mot kroppslig integritet", där allt våld och tvång mot andra människors kroppar inkluderas men där sexuella beröringar inte ges en så överdriven tyngd som idag.

(Återigen, min Newsmill-artikel för den som missade länken i början: Assange-affären visar att politiseringen av sex hotar grundläggande samhällsvärden.)

Advokatbyte: SvD, DN, GP. Update: SvD

Polisrazzian mot PRQ, där Wikileaks åyminstone delvis är hostad tycks inte ha med Wikileaks att göra: SvD, AB, SVT, SR.

 

Efter The Pirate Bay - kris i kvinnofrågan?

En bok har just kommit ut där jag själv har skrivit ett kapitel. Lägligt nog ligger det sist i boken, innan redaktörernas sammanfattning. Det är möjligen det mest spekulativa och framtidsspanande bidraget i Efter The Pirate Bay, publicerad av Kungliga Biblioteket i serien Mediehistoriskt Arkiv. Redaktörer är Pelle Snickars, docent och forskningschef på KB, och Jonas Andersson, som just lagt fram sin doktorsavhandling i medie- och kommunikationsvetenskap.

Man får mycket bok för pengarna. Kinkyglansigt omslag, skönt format, 400 sidor

 

Man kan köpa boken för en billig penning men också ladda ned den som PDF, länk finns från denna sida hos Mediehistoriskt Arkiv på KB.

Min essä bär titeln Kris i kulturfrågan - kan kulturen dö? Jag går där tillbaks till en skrift jag författade 1994 och gjorde förutspåelser om framtidens kulturyttringar. Jag tittar vad som gick fel i förutsägelserna och varför. Det får oss klarare att se den digitala nätverksrevolutionens effekter. Och ger underlag för att komma med nya djärva förutsägelser :-D

Boken var inte bara en bok. Det var ett projekt där ett antal personer som har tänkt till runt fildelning samlades för samtal under tre seminarier där man lade fram sina tankar och såg till att man inte skrev om samma saker. 16 män och 1 kvinna återfinns som författare, vilket redaktörer och deltagare varit medvetna om skall komma att kritiseras. Rasmus Fleischer skrev om detta tidigare i år:

Redaktörerna kontaktade en rad kvinnliga skribenter som var rätt för projektet och som var med på första mötet, men som senare såg sig nödgade att hoppa av. Det kunde handla om stress eller om att betalningen som erbjöds var ganska låg. Kanske är det så att män i högre grad än kvinnor har möjlighet att jobba till underpris för att bygga sitt personliga varumärke?

Det där är intressant. Varför, kan man undra?

Idag har det uppstått offentlig debatt på Twitter efter att Isobel Hadley-Kamptz tweetade ut en rad meddelanden (fler än de länkade) om att någon manlig frilansare hade förhandlat upp sitt arvode. Kris i kvinnofrågan?

Jag deltog på scen i en panel på Entreprenörsdagen, som anordnades av Svenskt Näringsliv för ett par veckor sedan, tillsammans med bl.a. Isobel Hadley-Kamptz, en skribent jag ofta vill göra vågen för när hon skriver på Expressens ledarsida. Vi pratade förstås medan vi väntade på att gå upp på scen och vi känner ju varandra. Projektet Efter Pirate Bay kom upp och Isobel sa att hon hoppade av för att det var för litet betalt. Jag svarade något i stil med att "Ja det tyckte jag också men jag lyckades få lite mer till slut". Jag tänkte inte mer på det eftersom frilansaren alltid befinner sig i sådana situationer. (Nu i veckan tackade jag nej till en panel på bokmässan i Göteborg eftersom de inte hade en budget för det). Tydligen har detta legat och frätt i hjärtat hos Isobel sedan dess och det är tråkigt. Hon verkar dock tolka det strikt efter könsmaktsordningens ramar och talar om "lönediskriminering" utan att veta bakgrunden.

Egentligen kunde jag skita i det och säga: "Isobel, du är ju liberal och tror på en hyfsat fri marknad precis som jag, det var ju därför vi fanns i en panel hos Svenskt Näringsliv. Var och en får förhandla priset för sina tjänster."

Nu var det dock litet mer komplicerat än så och en speciell uppdragsgivare och eftersom det hela redan är en offentlig debatt på Twitter med både Kjell Häglund och Rasmus Fleischer inblandade skall jag berätta litet mer.

Japp, jag tyckte den erbjudna betalningen var skral och övervägde att hoppa av. Som frilansare konkurrerar man delvis mot gratis. De flesta andra var knutna till akademiska institutioner med löner därifrån och kan kanske på olika sätt göra sånt här inom ramen för sina avlönade tjänster. Dessutom var det en ganska tung halvakademisk text som förväntades levereras.

Nu var det dock inte bara en text som beställdes av KB. Det var även deltagande i seminarier och diskussioner i Stockholm som tog åtskilliga timmar i tre omgångar och som man förväntades delta i. Kostnadsersättningar för resor till Stockholm betalades.

Seminarierna inföll under perioder när jag var i Berlin. Jag föreslog nu på ett aktivt och kreativt vis att jag skulle få en rimlig schablonmässig resebudget mot att jag själv ordnade och bekostade resorna. Jag kallar mig ibland "anarko-slacker" eftersom jag försöker leva ett skönt liv utan stora utgifter. Om man går upp kl 03 på natten, tar en nattbuss till Gullmarsplan och sedan en flygbuss till Skavsta och bara reser med sin laptop i en ryggsäck på Ryanair och bokar en månad innan kan man krama ur en hel del fritt utrymme ur en resebudget som en vanlig människa skulle gjort av med på taxi, Arlanda Express och Air Berlin eller Lufthansa. Om nettot efter kostnader och olägenheter hade varit nog för någon annan vet jag inte. Men jag har faktiskt litet svårt att förstå "kvinnliga" strategier där man på autopilot basunerar ut att allt beror på könet och endast ser sig som drabbad.

Jag har inte heller någon aning om huruvida andra paneldeltagare får mer eller mindre än jag när jag gör den typen av framträdanden som vi gjorde på Entreprenörsdagen. Förmodligen både och. En del gör det i sin tjänst. En del är attraktiva stjärnor som tar enorma summor för att dyka upp till konferenser. Frilansande är hårt och jag tar upp problemet med att konkurrera mot gratis här för sådana som Isobel och mig.

Författare om sina egna (och andras) texter i Efter The Pirate Bay: Stefan Larsson, Andreas Ekström, Rasmus Fleischer 1, Rasmus Fleischer 2, Tobias Nielsén,

Angående CC-licensen: Staffan Malmgren.

Förresten var jag på Centralen i Stockholm och förtidsröstade idag med ett gäng pirater. Piratpartiets framröstade riksdagslista hade en majoritet kvinnor men det märktes inte:

Foto: Jonathan Rieder Lundkvist