En lördagsreflexion innan jag beger mig iväg till samlingen inför Freiheit statt Angst! på Potsdamer Platz. Freedom not Fear-demonstrationen i Berlin mot "övervakningsvansinnet" som det kallas här.
I förrgår var jag på svenska ambassaden i Berlin, där ambassadör Ruth Jacoby presenterade en valdebatt mellan en tung moderat (Göran Lennmarker, riksdagsman sedan 19 år m.m.) och en socialdemokrat (Jens Orback, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center, f.d. integrationsminister). Det hela blev snarare ett samtal där enigheten mellan (m) och (s) i stora frågor underströks, speciellt av moderaten.
Min vana trogen grep jag mikrofonen under frågestunden och försökte fylla upp den själv med ett tal om att Beatrice Ask fortsatt utveckla Bodströmsamhället och att det även verkade finnas samstämmighet mellan (m) och (s) i frågor runt kommunikation, internet, övervakning. Men att det ju faktiskt finns ett alternativ, det parti som blev större än tre av riksdagspartierna i EU-valet, Piratpartiet. Samt att omvärlden riktar stor intresse mot Sverige eftersom vi är ledande i diskussionen runt "piratfrågorna". Jag nämnde även Wikileaks. Så småningom blir man avbruten och ombedd att ställa en fråga förstås :) Så jag frågade helt enkelt vad de båda partiernas agenda för piratfrågorna var.
Lennmarker höll med om att Ask och moderaterna varit motståndare mot Bodström men sa att man ändrar inställning när man själv blir regering. Man får ansvar. Han sa också att det förekommer starka påtryckningar utifrån och speciellt efter 9/11 (2001) som man måste förhålla sig till. Alltså, detta är ju inte okänt hos pirater (Pirate Bay, FRA, Wikileaks, Acta, Ipred, "Egyptierna", Afghanistan, ...). Men här erkände alltså utrikesutskottets ordförande (= Göran Lennmarker) att det är just så och nämnde åtminstone FRA i sammanhanget. Tack!
På ambassaden fick jag mig också tillstucken ett förhandsexemplar av en bok som just skall publiceras av Entartetes Leben, "ett nytt svenskt exilförlag med säte i Berlin Neukölln" (shit asså, vicken pres, i lööööv it!). Författaren hade just röstat Pirat på konsulatet men var tvungen att stressa iväg. Jag tänkte återkomma till boken senare eftersom jag själv förekommer på hyfsat många ställen i den. För den som inte kan terminologin i tysk historia: Entartete Kunst betyder alltså "urartad konst" (degenererad konst) och användes som begrepp under den Nationalsocialistiska tiden i Tyskland för icke önskvärd och påstått samhällsnedbrytande konst. Entartetes Leben betyder alltså "urartat liv" eller "urartad livsföring" kanske. Ett fantastiskt förlagsnamn!
Jag fäster mig vid ett citat ur kapitlet Alla vill vara radikala: "Riktig radikalitet står i motsatsförhållande till att bli inbjuden till morgonsoffor och bli hyllad i kulturdelen. Riktig radikalitet har ett pris."
Inte så sällan får jag som frispråkig skribent höra från folk runtomkring att jag borde passa mig. Om man tar kontroversiella positioner i vissa frågor kan man helt enkelt bli persona non grata. Speciellt när man propagerar för stark kommunikationsfrihet och dessutom har mycket liberala och kulturkritiska synpunkter på sexualitet - vilket faktiskt är en av vår tids stora stridsfrågor. Du blir en utfrusen social paria. Säger de ibland.
Jag var på ett 50-årskalas i helgen. En kär gammal vän, nu professor, hade massor av folk hemma på cocktail dinatoire. Vänner man inte sett på några år och nya bekanta. Jag drog min entreprenörshistoria för någon och sa att jag i början av Bahnhof jobbade enorma arbetsveckor till låg lön och förlorade nästan hela mitt sociala liv. Att delar av entreprenörskapet var fantastiskt men att jag efter 10 år klev ur firman och började ta det ganska lugnt. Inte för att jag blev speciellt rik, utan av andra skäl. Jagar inte livet ur mig för att få nya uppdrag som frilansare. Även om jag skriver, talar och sitter i paneler på konferenser m.m. Försöker mer trivas i nuet, skriva och läsa en del, samla upplevelser utan att stressa. Berättade att jag lyckats ta 23 flighter mellan Stockholm och Berlin under 2009 till totalt pris på knappt 5.000 kronor (något jag tog upp i en postning nyss angående min medverkan i boken Efter The Pirate Bay).
Jag sa att jag samma dag hade irrat runt på den inventiösa kalsongavdelningen på Åhléns och till slut frågat en expedit: "Var har ni era generiska Åhléns-kalsonger, jag hittar bara sjukt överprissatta märkeskallingar från Armani, Salming, Boss och sånt". Svar: "Vi har slutat med dem, du får leta dig till något annat ställe än Åhléns för sånt!".
"Du tycks ha fått en livsinsikt, en uppenbarelse", sa min konversationspartner. Kanske det. Och ett stort lugn. Jag kan säga och skriva vad jag vill utan att ta hänsyn till någon eller behöva skydda någon anställning eller rädsla att förlora någon position, ett skäl som gjorde att jag inte sökte politisk förtroendepost till sist. Om jag tänker igenom mina tio senaste dagar kan jag inte säga att jag är utfrusen på något vis. Snarare stör det mig mer att jag inte är riktigt radikal heller, på det vis som min författarvän hävdade (och som han faktiskt är!).
Jag har förutom min lilla insats på svenska ambassaden i Berlin även försökt tala om Wikileaks med USAs ambassadör till Stockholm, Matthew Barzun, en 39-årig (förmodligen snuskigt rik) dotcom-entreprenör (han var med och startade CNET). Barzun höll ett tal om Sveriges tidiga anslutning till Internet och vår starka telekom- och nättradition. Så jag tyckte det var läge att bana mig fram efter föredraget för lite nätsnack. Detta skedde dock på ett mingel med Swedish Fulbright Alumni Association där det hände en del. Innan vi hann tala mer om Wikileaks blev det prisutdelning till en förtjänt Fulbrighter. Det visade sig vara Hans Blix. Hans Blix hade gått på Columbia University precis som jag själv så jag gav mig även på honom. Diplomat som han är tyckte han förstås att det är oroande att statshemligheter läcker ut och bla bla ba. Jag frågade dock om han som diplomatisk analytiker, oavsett åsikter om det etiska i det hela, trodde att Wikileaks skulle kunna påverka geopolitiken när information blir helt tillgänglig för allmänheten om vad som försiggår i krig till exempel. Fullt möjligt, trodde Blix.
Jag har även ätit middagar: Med det justitieråd som i Lagrådet retade regeringen en smula vid behandlingen av FRA-lagen genom att hävda att den inte uppfyllde Europakonventionens krav på skydd för privatliva och korrespondens på en punkt. Med Bahnhofs serverhallskonstruktör. Med en talesman för Chaos Computer Club i Berlin. Med Stockholms (under 1990-talet) gayklubbkung, numera boende i Berlin. Med en grupp sexarbetare (bl.a. "Greta Garbo") i Rose Alliance där jag erbjöds medlemskap efter min och Alexander Bards artikel i Expressen. Jag har varit och förtidsröstat med Falkvinge och andra pirater på Centralen. Varit i Bahnhofs bunker med Jon Karlung. Litet annat ditt och datt.
Dessvärre har jag inte tjänat en krona eftersom jag som sagt delvis är en märkeskalsongskeptisk slacker som hellre skär kostnader än jagar intäkter. Nåväl, jag har faktiskt en deadline för en tidningsartikel efter helgen så efter Freiheit statt Angst får man kanske jobba litet. Eller snarare i morgon, söndag. Jag kan hyras! :)
Gå och rösta Pirat nu så ni har det gjort! Vidde skriver förresten om just rädsla. Hon är riksdagskandidat.
Recent Comments