En artikel jag hade idag i Computer Sweden blev väldigt retweetad när jag länkade den på Twitter och Facebook. Jag ser att den har blivit klickad 221 gånger när jag skriver detta, vilket är mycket när man skickar ut en länk på det viset.
Artikeln Det är dags att befria akademin från överprofiterande mellanhänder ha väckt nyfikenhet, kanske för att jag tryckte på de där 35 år i finkan i tweeten. Det är alltså Aaron Swartz, (Wikipedia) en 25-årig aktivist som laddat ned akademiska artiklar från en universitetsdatabas. Exempelvis i artikeln Library licensing and criminal law; The Aaron Swartz case finns mer juridisk information om fallet. Att släppa akademisk forskning fri borde vara en gjuten Piratpartifråga. För är det inte märkligt? Dels är det potentiella straffet så absurt. Och dels är hela problemet så bakvänt: Att den där kunskapen i form av icke vinstsyftande artiklar som egentligen skall komma oss alla till del låses in. Medan profitdrivna artiklar i kvällspressen om Hollywoodstjärnor och schlagertävlingar kastas gratis i ansiktet på oss.
Aaron Swartz har jag nämnt en gång tidigare här på bloggen eftersom vi var ett gäng som åt middag här i Stockholm. Det är fem år sedan, hu vad tiden går. Jag skrev om middagen på Södermalm: "Aaron Swartz var också där, en 20-åring som just cashat ut med sitt första internetföretag och nu verkar ta det lugnt och funderar på hur han bäst skall kunna bli nätaktivist.". Han tycks ha funderat och sedan agerat.
Det där om middagen skriver jag i ett blogginlägg den 8 januari 2007, där jag hävdade att det måste ha varit lika roligt att vara svensk just då som på 1960-talet när Vilgot Sjömans Jag är nyfiken (Gul) var den hetaste biljetten i Amerika och den svenska synden och sexliberalismen svepte över världen. Då 2007 var vi svenskar hjältar eftersom vi hade Piratpartiet, Piratbyrån, The Pirate Bay, aktivism och framåtblickande nätfolk.
Min januarikrönika i Computer Sweden är riktigt läsvärd också. Den handlar om tidningarnas kommentarsfält där man numera oftast måste identifiera sig genom att logga in via Facebook. Den vanliga uppfattningen är ju den som Aftonbladets Jan Helin ger uttryck för: ”Man pratar på ett helt annat sätt när man är ansvarig för sina ord och står för vad man säger.” Jag hänvisar till viktig forskning som säger att det kan vara tvärtom: Att man inte säger det man står för när man är tvungen att identifiera sig. Anonymitet har ett bortglömt värde.
I januari hade jag också en krönika i tidskriften Entreprenör där jag regelbundet delar med mig om visdom från mitt eget entreprenörskap från att driva internetoperatören Bahnhof från grundandet 1994 och 10 år framåt.
En av mina mest retweetade länkar på Twitter någonsin var nog en artikel jag såg i Råd & Rön om hur de hade manipulerat en laptop med några enkla fel och sedan gått till olika kedjors supportdiskar och fick helt felaktiga diagnoser och sanslösa offerter på ända upp till 11.336 kornor för att åtgärda felen. Det togs upp i radio och andra tidningar sedan.
Recent Comments