Daily excerpts from my recent famous/infamous book about modern Swedish sexual politics are published at this site in all of August: swedishsexbook.com/blog. Don't miss it!
The first excerpt from yesterday is titled "Social Democratic Minister: “Sex belongs in a love relationship”. She may of course have such a personal opinion. As is evident from the time-line in my book, personal opinions about "good sex" is however increasingly codified in legislation.
The view of sexuality in the 1960s and 1970s is very different from today. My book traces the change.
The repressive sexual climate of Sweden can be seen in media everyday. Dagens Nyheter, the largest daily newspaper, ran a front page (recurring) theme just 3 days ago: "Sex Addiction". They published a list of 10 sexual "problem behaviors". The list comes from a book the paper is pushing: ”Det är inte kärlek – när sex blir en drog”. In English the title reads: "It is not love - when sex becomes a drug". The problems:
Fantasizing about sex, sexual situations and seeing others as sexual objects.
Seduction and conquest: sexual interest that diminishes after a first date.
Purchasing sex.
Exchanging sex for other things or services.
Voyeurism. Watching others and seeing them in sexual ways without them knowing it.
"Sexual theft": to behave in sexually transgressive ways without being reprimanded.
Anonymous sex: sexually interact with unknown people, on the net or IRL.
Exhibitionism: make other people gaze on certain body parts with sexual significance.
Exchange of pain.
Exploitative sex or sexual abuse.
Why so afraid of "sex as a drug"? Maybe "love as a drug" is as deadly - or deadlier? What if the societal problem is too much love and too little sex? Could we expect politicians and influential voices to discuss that possibility today? Almost unimaginable! But they actually did in the 1960s as readers of my book will learn.
Both men and women frequently snap because of love and jealousy, which often has to do with a view of sexual ownership that accompanies love as a drug.
I think of the two 16 year olds, one girl and one boy in Sweden, who were convicted for murdering (English) a 15-year-old girl a couple of years ago. The convicted couple had a relationship. They were in love.
The boy had however quickly kissed Therese, another girl, at a party. They agreed to keep quiet about it. But Therese told her friends and the rumour spread to the boy's steady girlfriend who then demanded that he kill her "rival" or she would leave him. She even gave a final date and bombarded the boyfriend with messages to do it. He did it. At a later party and described himself in court as entirely under the spell of his girlfriend because of love.
A few days ago a man poured gasoline on a former partner (English) and put her on fire in a Swedish village. They had separated but a common child lived with both of them and were handed back and forth according to some schedule. When she handed over the 5-year old daughter she also told him about her new lover. Her former husband snapped. Love is dangerous.
The book, A Brief History of Swedish Sex, priced at around $7.99, is found here, with links to different platforms and ways to read it. Available on Amazon, Apple iBookstore and many other places.
Here is a reader reaction (in Swedish) from a learned reader who is so saddened and shaken by the story that he asks "Where will this end?"
Update: It seems that Dagens Nyheter (DN) has now retracted/delinked their 3 front-page articles on Sex Addiction that I have linked here. Annoying and wrong!
Jag publicerade nyss en viktig bok om Sverige på engelska, A Brief History of Swedish Sex. Den berättar historien om Sveriges sexualpolitiska historia från 1950 och framåt. Den svenska sexliberalismen på 1960- och 70-talet var världsledande i sin avslappade syn på sex. Sexuell tillfredsställelse för alla sågs faktiskt som ett politiskt mål. Sverige gjorde sedan en u-sväng och drabbades av sexpanik.
Sverige var inte den huvudsakliga målgruppen för boken. Istället var tanken att ge internationella läsare bakgrundsförståelsen för fallet med Julian Assange. Försäljningen av e-böcker är dessutom ännu så länge väldigt liten i Sverige och folk är ovana vid tekniken så därför blev språket engelska.
Nu finns boken dock äntligen i Apple iBookstore i en massa länder, prissatt i lokal valuta, inklusive Sverige. Lättare kan det inte bli för den med rätt grunka: Alla som har en iPad, iPhone eller iPod Touch kan nu oerhört enkelt få hem den via sitt iTunes-konto. Vid köp dyker e-boken upp automatiskt i iBooks-appen. Man kan även ladda hem ett smakprov.
Givetvis har en del svenskar redan köpt och läst den men det har krävt nedladdning och installation av en Kindle-app (Amazon) eller e-publäsarprogram.
Jag tänkte dela med mig av en läsarreaktion jag fick från en lärd akademiker, en docent, som köpt den via Amazon och nyss skrev följande till mig:
"Det är så många reflexioner din bok ger upphov till. En styrka är att du valde den faktaspäckade, tidslinjebaserade varianten, snarare än en debattbok. Fakta talar sitt tydliga språk för den som är öppen i sinnet. Det är väsentligt att många läser: trots allt har jag en liten förhoppning att många finner utvecklingen oroväckande.
Själv finner jag utvecklingen fasansfull, och jag insåg inte hur långt det hade gått före läsningen av din bok. Det är dels intressant att det verkar vara ett ganska litet antal personer som har drivit på utvecklingen (och att det primärt inte har rört sig om "kristna konservativa", som verkar styra en utveckling i mer repressiv riktning i vissa andra länder, utan om vänsterorienterade radikalfeminister), och dels intressant att de har varit så framgångsrika. Hur kommer det sig? Hur har de lyckats få det offentliga Sverige att dansa efter sin pipa – och att attackera (och knäcka) allt motstånd? Vidare intressant att Birgitta Ohlsson har varit en så viktig aktör i skeendet (som jag annars gillar på en del andra områden, men hennes engagemang här gjorde mig mäkta upprörd – så effektfullt visat av dig genom din återupprepning av hennes motionstext).
En fråga är om det går att mötas i ett rationellt samtal. Jag betvivlar det. Radikalfeministerna har, vilket du ger exempel på, förkastat den liberala grundmodellen; de anser det inte meningsfullt eller ens möjligt att tala om frivilliga beslut att göra x och y i en värld där (de anser att det finns) asymmetrisk makt (i det här fallet till männens fördel).
Det mest upprörande är just borttagandet av frihet, för såväl köpare som säljare av sex. Det handlar om en attack mot det jag ser som det goda samhällets fundament, att få agera med sin kropp och sina tillhörigheter som man vill så länge alla som berörs frivilligt godkänner agerandet.
Var ska det sluta? Det är fantastiskt att du har skrivit denna bok."
Boken kan förstås köpas via andra kanaler också, här är bokens webbsajt med alla möjligheterna.
Aftonbladet har upptäckt att jag skrivit en bok om svensk sexualpolitisk utveckling från 1950 fram till idag. Den som följt min blogg kan inte vara förvånad men en del har blivit paffa. Att de kallar mig "debattör hos tankesmedjan Timbro" är illvilligt förstås, eftersom Timbro är ett rött skynke för många AB-läsare.
Som fri skribent är jag tacksam att ha fått ett par rapporter publicerade av Timbro. Den svenska FRA- och integritetsdebatten hade varit fattigare utan mina rapporter om det övervakningsbesatta Bodströmssamhället. Men denna bok har absolut ingenting att göra med Timbro.
Cred till Aftonbladet som är smart nog att uppfatta omslaget på rätt sätt i motsats till en del jag sett kräkas över framsidan: "den nya boken, vars omslag liknar en gladporrfilms: "Swedish Sex" i 70-talstypografi, en blond lättklädd kvinna med förvånad uppsyn och vidöppen mun."
Just det! Men jag inser att det kan finnas många läsare som aldrig upplevt 1970-talet då gladporrfilmer var ett folknöje. De var mest danska. Vi var systerländer vad gäller sexliberalism men har utvecklats olika sedan.
Själv lyckades jag vid 14 års ålder på ett sommarlov slinka in på en då ny dansk gladporrfilm vars handling utspelade sig just under Venuspassagen, det astronomiska fenomen som inträffade i natt. Man skulle förstås vara 15 men biljettrivaren hade 70-talistisk förståelse för nyfikna pubertetskillar och släppte in mig. Filmen heter I Jungfruns tecken och uppskattas av många. Under Venuspassagen förväntades kvinnor födda i Jungfruns tecken bli okontrollerat upphetsade. Men skulle därför dela ut piller som dämpade sexlusten i staden. I stället förväxlades de med piller som ökade lusten. Resultatet kan man tänka sig.
Gladporren var en hyllning till levnadsglad. lössläppt och klacksparksmässig sexualitet. Idag ses sex mer som ett problem än en möjlighet där man på #prataomdet-manér ska älta och ångra gammal fyllesex.
Idén om boken kom när jag såg alla konspirationsteorier om Assange och Wikileaks, där CIA och honungsfällor diskuterades och där Sverige fortfarande tycktes ha ett rykte om sig som ett sexuellt accepterande land som inte tar sex på så blodigt allvar utan som en rolig aktivitet. Detta är ju uppåt väggarna fel.
Jag citerar Professor Don Kulick i boken: “From being admired and envied by many as beacons of sexual enlightenment in the 1960s and ‘70s, the Scandinavian countries today have some of the most repressive sex laws in the Western world. Sweden is the most draconian."
Så för att förstå Assangefallet behöver man inte nödvändigtvis blanda in CIA. Man behöver förstå svensk sexualpolitisk utveckling.
Boken är mycket läsvärd: A Brief History of Swedish Sex: How the Nation that Gave Us Free Love Redefined Rape and Declared War on Julian Assange.
Jag har hört flera som fullkomligt baxnar över de resonemang runt sex som politiker och etablissemang uppvisar. Lagstiftning används för att styra män in i mer relationsorienterad sexualitet (vilket de anser är det kvinnliga väsendets natur). Den minister som ansvarade för sexköpslagen, Ulrika Messing (s), säger så här om sexköpslagen:
“I don’t believe that prostitution has anything to do with sex - at least not as I see sex, as something that belongs in a love relationship. Those who visit prostitutes obviously have a need for sex - but not for the kind of sex they would have with their wife or partner. It is slightly forbidden - and now it actually becomes totally forbidden.”
Så där håller det på.
Boken värderar knappt utvecklingen. Den presenterar. Fakta talar för sig själv och Sverige framstår för många som ett galet land och våra politiker som fullkomligt rubbade. Är de det? En del tycker nog att de är hjältar och på fullkomligt rätt spår, ett avantgarde. Läsarna får värdera själva och se om de vill vara stolta eller skämmas för Sverige så här på nationaldagen.
Jag har hört folk som vill vittna, få andra att läsa, få dem att se. Japp, jag tycker den är stark!
Nu finns det en webbsajt SwedishSexBook.com om boken med länkar till hur man kan köpa den. Beroende på vilket land man bor i tar Amazon olika priser. Men det finns ett annat alternativ som är bättre för svenskar som länkas där också, Smashwords. För under motsvarande 60 kronor får man en läsupplevelse. Ny med e-böcker? Det finns info på sajten. Boken bör ganska snart dyka upp i Apple iBookstore och på andra ställen.
Jag såg att härliga sexsäljaren och författaren "Greta Garbo" hälsar min bok välkommen men beklagar att den inte är aktuell för henne eftersom den är skriven på engelska.
Assange har förresten stort fog för sin oro vad gäller Sverige. Vi låser in folk utan egentligt skäl.
En bok har just kommit ut där jag själv har skrivit ett kapitel. Lägligt nog ligger det sist i boken, innan redaktörernas sammanfattning. Det är möjligen det mest spekulativa och framtidsspanande bidraget i Efter The Pirate Bay, publicerad av Kungliga Biblioteket i serien Mediehistoriskt Arkiv. Redaktörer är Pelle Snickars, docent och forskningschef på KB, och Jonas Andersson, som just lagt fram sin doktorsavhandling i medie- och kommunikationsvetenskap.
Man får mycket bok för pengarna. Kinkyglansigt omslag, skönt format, 400 sidor
Min essä bär titeln Kris i kulturfrågan - kan kulturen dö? Jag går där tillbaks till en skrift jag författade 1994 och gjorde förutspåelser om framtidens kulturyttringar. Jag tittar vad som gick fel i förutsägelserna och varför. Det får oss klarare att se den digitala nätverksrevolutionens effekter. Och ger underlag för att komma med nya djärva förutsägelser :-D
Boken var inte bara en bok. Det var ett projekt där ett antal personer som har tänkt till runt fildelning samlades för samtal under tre seminarier där man lade fram sina tankar och såg till att man inte skrev om samma saker. 16 män och 1 kvinna återfinns som författare, vilket redaktörer och deltagare varit medvetna om skall komma att kritiseras. Rasmus Fleischer skrev om detta tidigare i år:
Redaktörerna kontaktade en rad kvinnliga skribenter som var rätt för projektet och som var med på första mötet, men som senare såg sig nödgade att hoppa av. Det kunde handla om stress eller om att betalningen som erbjöds var ganska låg. Kanske är det så att män i högre grad än kvinnor har möjlighet att jobba till underpris för att bygga sitt personliga varumärke?
Det där är intressant. Varför, kan man undra?
Idag har det uppstått offentlig debatt på Twitter efter att Isobel Hadley-Kamptz tweetade ut enradmeddelanden (fler än de länkade) om att någon manlig frilansare hade förhandlat upp sitt arvode. Kris i kvinnofrågan?
Jag deltog på scen i en panel på Entreprenörsdagen, som anordnades av Svenskt Näringsliv för ett par veckor sedan, tillsammans med bl.a. Isobel Hadley-Kamptz, en skribent jag ofta vill göra vågen för när hon skriver på Expressens ledarsida. Vi pratade förstås medan vi väntade på att gå upp på scen och vi känner ju varandra. Projektet Efter Pirate Bay kom upp och Isobel sa att hon hoppade av för att det var för litet betalt. Jag svarade något i stil med att "Ja det tyckte jag också men jag lyckades få lite mer till slut". Jag tänkte inte mer på det eftersom frilansaren alltid befinner sig i sådana situationer. (Nu i veckan tackade jag nej till en panel på bokmässan i Göteborg eftersom de inte hade en budget för det). Tydligen har detta legat och frätt i hjärtat hos Isobel sedan dess och det är tråkigt. Hon verkar dock tolka det strikt efter könsmaktsordningens ramar och talar om "lönediskriminering" utan att veta bakgrunden.
Egentligen kunde jag skita i det och säga: "Isobel, du är ju liberal och tror på en hyfsat fri marknad precis som jag, det var ju därför vi fanns i en panel hos Svenskt Näringsliv. Var och en får förhandla priset för sina tjänster."
Nu var det dock litet mer komplicerat än så och en speciell uppdragsgivare och eftersom det hela redan är en offentlig debatt på Twitter med både Kjell Häglund och Rasmus Fleischer inblandade skall jag berätta litet mer.
Japp, jag tyckte den erbjudna betalningen var skral och övervägde att hoppa av. Som frilansare konkurrerar man delvis mot gratis. De flesta andra var knutna till akademiska institutioner med löner därifrån och kan kanske på olika sätt göra sånt här inom ramen för sina avlönade tjänster. Dessutom var det en ganska tung halvakademisk text som förväntades levereras.
Nu var det dock inte bara en text som beställdes av KB. Det var även deltagande i seminarier och diskussioner i Stockholm som tog åtskilliga timmar i tre omgångar och som man förväntades delta i. Kostnadsersättningar för resor till Stockholm betalades.
Seminarierna inföll under perioder när jag var i Berlin. Jag föreslog nu på ett aktivt och kreativt vis att jag skulle få en rimlig schablonmässig resebudget mot att jag själv ordnade och bekostade resorna. Jag kallar mig ibland "anarko-slacker" eftersom jag försöker leva ett skönt liv utan stora utgifter. Om man går upp kl 03 på natten, tar en nattbuss till Gullmarsplan och sedan en flygbuss till Skavsta och bara reser med sin laptop i en ryggsäck på Ryanair och bokar en månad innan kan man krama ur en hel del fritt utrymme ur en resebudget som en vanlig människa skulle gjort av med på taxi, Arlanda Express och Air Berlin eller Lufthansa. Om nettot efter kostnader och olägenheter hade varit nog för någon annan vet jag inte. Men jag har faktiskt litet svårt att förstå "kvinnliga" strategier där man på autopilot basunerar ut att allt beror på könet och endast ser sig som drabbad.
Jag har inte heller någon aning om huruvida andra paneldeltagare får mer eller mindre än jag när jag gör den typen av framträdanden som vi gjorde på Entreprenörsdagen. Förmodligen både och. En del gör det i sin tjänst. En del är attraktiva stjärnor som tar enorma summor för att dyka upp till konferenser. Frilansande är hårt och jag tar upp problemet med att konkurrera mot gratis här för sådana som Isobel och mig.
Förresten var jag på Centralen i Stockholm och förtidsröstade idag medett gäng pirater. Piratpartiets framröstade riksdagslista hade en majoritet kvinnor men det märktes inte:
Om jag vore i Stockholm skulle jag gått på två manifestationer den här veckan.
Hax skriver om varför man bör demonstrera i morgon. "Vad det handlar om på onsdag är alltså att vi säger: Vi ser er! Vi vet vad ni har i kikaren! Och vi tycker inte om det!"
Jag kikade i det dokument om Stockholmsprogrammet som justitiedepartementet refererade Camilla Lindberg till: "MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET: Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i allmänhetens tjänst - Större frihet i en säkrare omvärld". Laddas ned här [PDF]. Många andra har kommenterat (Calandrella, Amelia Andersdotter, Opassande) och jag gör några punktobservationer.
Eftersom jag grundade internetoperatören Bahnhof en gång i tiden slås jag av följande mening:
"en aktiv politik för internationellt samarbete nödvändig för att man ska kunna införa mekanismer för indragning av kriminella internetleverantörers IP-adresser och underlätta en snabb nerstängning av webbplatser utanför Europa"
Uppriktigt sagt har jag aldrig tidigare hört glunkas om någonting i den riktningen - och jag har följt de här frågorna länge. Vad menar man med "kriminella internetleverantörer"? Det finns ju direktiv och lagar som är till för att skydda operatörer från ansvar för vad deras kunder håller på med, just för att vi inte på enkelt vis skall hindra fri kommunikation och yttrandefrihet.
Det finns förstås aktörer som vill ge sig på leverantörerna på olika vis: Upphovsrättsindustrin exempelvis brukar ju uttala sig om bredbandsoperatörer som kriminella hälare när vanligt folk använder deras ledningar till att fildela material mellan sig. Man vill ju också införa filtrering av material så att vi inte skall komma åt allt som publiceras på nätet. Men uppfinningsrikedomen tycks inte ha några gränser. Nu är den på kinesisk nivå.
Det finns alltså i världen fem stycken RIR:er (Regional Internet Registry) som delar ut serier av IP-adresser till bl.a. Internetleverantörer. I Europa har vi RIPE NCC, baserad i Amsterdam. Det är grunden för att adresseringen skall fungera på nätet och att trafiken skall hitta rätt. Tydligen vill man kunna dra tillbaks nummerserier som delats ut för "kriminella leverantörer". Man kan ju göra tankeexperimentet att den operatör som huserar exempelvis The Pirate Bay helt enkelt skall kunna få sina IP-nummer indragna och att hela deras nät då slutar fungera för att man anser leverantören "kriminell". Detta måste vi verkligen hålla ögonen på.
EU skall givetvis ta tag i piraterna. Man skriver om förfalskning, vilket inkluderar piratkopiering. Där säger man sig vilja "bidra till att förstärka det internationella regelverket, för att på ett effektivare sätt kunna bekämpa dessa former av ekonomisk brottslighet, och stödja partnerländernas kapacitet på detta område". Se upp!!
I övrigt talar man i Stockholmsprogrammet förstås en hel del om hotet från pedofilerna och terroristerna, alltså det jag tar upp i min rapport Alternativ till Bodströmsamhället.
Man vill ha mer övervakning och avlyssning för att upptäcka terrorism i förväg utan att egentligen gå in på utrikespolitiska orsaker till varför den finns: "Utnyttjandet av Internet för terrorismändamål måste övervakas mer intensivt, bland annat genom att förstärka de övervakande myndigheternas operativa kapacitet."
Piratpartiets Christian Engström mötte justitieminister Beatrice Ask (m) i TV4 Nyhetsmorgon igår. Klippet kan ses nedan. Hon hävdade att FRA ju inte har något med detta att göra. Verkligen? En av poängerna med FRA är ju just det där som nämns i meningen ovan. Även om det sorterar under Försvarsdepartementet lär deras information vara föremål för utbyte mellan länder.
Rick Falkvinge sammanfattade TV-debatten: "Beatrice Ask satt och sade att nej, så är det inte alls, och dessutom måste man komma åt barnporr, terrorism, barnporr och barnporr." Ja! Beatrice Ask (m) är i inslaget värsta sortens populist som svänger sig med de simplaste känsloargumenten.
Jag ringde upp hennes pressekreterare Martin Valfridsson och bad om referenser till varifrån hon fått två av de saker hon påstår i debatten och som hon använder som riktigt tunga argument för stärkt statlig kontroll över kommunikationen.
Hon talar om 1500 sajter med barnpornografi. Eftersom jag och andra bloggare ju för två år sedan gick igenom det svenska barnporrfiltret och sett att det till stor del är bluff undrar man ju om hon vet vad hon talar om. Valfridsson säger att informationen kommer från sid 5 i den länkade PDF:en ovan där EU-kommissionen påstår: "It-brottsligheten är till sin natur internationell, och dessutom på stadig uppgång. Bara under 2008 upptäcktes cirka 1 500 kommersiella eller icke-kommersiella webbplatser med barnpornografiskt innehåll."
Nu vet ju alla mina läsare att "barnporr" ofta innebär påklädda eller lättklädda underåriga modeller i poser som kan verka provocerande men inte är olagliga, ofta hyfsat konstnärliga bilder. "Barnporr" är ofta också sajter med manga och tecknade bilder som är fullkomligt lagliga i många länder, exempelvis två av världens stora demokratier, USA och Japan, samt kanske i Sverige också (även om vår lagtext obegripligen nog indikerar att tecknade bilder kan vara förbjudna att inneha eller rita, men vad som definieras som pornografi i det sammanhanget har inte prövats). Slutligen skiljer sig definitionen av barnporr åt mellan länder men allt fler definierar det som nakenbilder av personer under 18 år, vilket innebär att stora delar av framtidens människor kommer att vara kriminella. Ungdomar tar nämligen bilder av sig själva och sina sexuella partners med mobilkameror idag. Läs gärna min artikel "Make War - Not Love!" för litet perspektiv.
Hur som helst, dunderpopulisten Beatrice Ask (m) kan inte hålla sig från att göra ett litet privat tillägg till den där (med stor sannolikhet inflaterade och intetsägande) siffran från kommissionen. Hon säger att det finns "1500 sajter med barnpornografi: övergrepp på små barn!". Så, varifrån får hon detta? Övergrepp på små barn kan givetvis förekomma på bild men sådana byts av allt att döma främst på privata vis i slutna nätverk. De läggs inte ut på webben mer än möjligen som några frontbilder för kreditkortsbedrägerier. Problemet är ju att alla organisationer och myndigheter som svänger sig med siffror vägrar låta medborgarna granska deras listor med påstådd barnporr. Den medborgargranskning som gjordes från läckta filterlistor för två år sedan visade att listan inte alls var vad den utgav sig för att vara.
Jag frågade också Valfridsson om det andra stora problem som Beatrice Ask (m) hävdade vi måste fås bukt med: "Trafficking av små barn för att använda för sex eller arbete eller annat". Jag undrade varifrån uppgiften kom och vilken omfattning detta problem har och hur många "små barn" som har människohandlats för att användas för sex. Valfridsson kunde inte svara men sa ungefär att det förstår man ju att så kan det vara. Han lovade dock försöka ta reda på det. Tro't den som vill.
Valfridsson själv klagade i stället på osanningar han anser sprids. Expressens ledarsida idag är helt osann menade han. Svart Måndags Facebooksajt tyder på att de inte har läst några dokument alls.
Förutom den redan länkade PDF:en finns rapporten från Framtidsgruppen. Freedom, Security, Privacy – European Home Affairs in an open world [PDF] som enligt alltid informerade Mark Klamberg stakar ut programmet. Och läser man dessa två dokument finns inte många av de detaljpunkter med som t.ex. Svart Måndag tar upp. Däremot vet vi ju att sådana tankar och förslag har diskuterats och cirkulerar i EU. Och desutom är de där dokumenten ganska generella och om man är misstänksam mot maktelitisterna i politiken behövs inte mycket övertolkning för att inse att det där kan bli resultatet. Aftonbladet skriver en lågmäldare ledare om saken. Werebuild.eu Wiki om Stockholmsprogrammet.
Med demonstrationer mot Stockholmsprogrammet vill folk alltså säga att ni har ögonen på er.
Beatrice Ask (m) tog även upp knarket som gör att vi självklart måste låta staten kontrollera nätet och rättsväsendet få mer makt.
Vilket leder mig till manifestation nummer två. Söndag 19 juli Lördag 18 juli kl 16:20 i Rålambshovsparken går Stockholm Smokefest av stapeln. Ett bra initiativ tycker jag där man vill ifrågasätta bl.a. Sveriges drogpolitik.
Om ni bara följer en länk i denna postning uppmanar jag er att läsa gamle journalisträven Bobo Karlssons artikel i Affärsvärlden om De nya drogrealisterna som står i motsats till The War on Drugs som är "en politik som är ett såväl mänskligt som ekonomiskt vansinne". Om ni följer en länk till kan ni lyssna till detta Sveriges Radio P1 Kaliber radioprogram som tar en titt på Dödsdrogen som ligger bakom en stor del av alla våldsbrott. Mycket lyssningsvärt.
Jag kan förresten inte nog rekommendera Bobo Karlssons färska bok Urban Safari: 12 storstäder av Bobo Karlsson. Han är ju en mästare på att fånga själen i storstäder. Den urbana friheten står högt i kurs hos Bobo och kan få vem som helst att vilja ge sig iväg på upptäcktsfärd. Läs recensioner i DN, GP.
Och givetvis: Eftersom jag gått ut med att jag funderar på att söka förtroende för att kandidera för Piratpartiet (som växer explosivt) till Riksdagen nästa år. Mina tanker om drogpolitik är mina egna. Det är inte partiets ståndpunkt.
"Upphovsrätten är omoralisk, anser Oscar Swartz", kan man läsa på DN Kultur idag i Nils Hanssons recension av Tony Ernsts bok 6 miljoner sätt att jaga en älg på: en berättelse om musikindustrins uppgång och eventuella fall. Jag skrev själv om boken tidigare här på bloggen och jag tog just upp den där kontrasten mellan mig själv och Horace Engdahl med exempel på hur diamteralt motsatt vi hade svarat på samma frågor. Jag rekommenderar ett köp på Bokus. (139 kronor är dagspriset bara. Och COOP Medmerapoäng på köpet som vanligt!) DN har alltså arrangerat bilder av mig och Horace och The Pirate Bay-sidan som illustration.
Jag fick en fråga i kommentaren till förra postningen om hur upphovsrätten kan vara omoralisk så det tänkte jag utveckla här. Jag är ingen filosof men jag vet ju att man brukar ta extrema exempel och resonera runt för att visa på konsekvenserna av vissa principiella resonemang som därigenom kanske faller eftersom principen visar sig leda till absurda resultat när den dras till sin spets. Låt oss utgå från "naturen", en värld utan upphovsrätt:
Antag att jag i denna värld sitter hemma på kammaren och komponerar ett stycke musik. Nu ställer jag mig på Sergels Torg i Stockholm och framför detta musikstycke. I publiken finns en gittarhippie som är väldigt musikalisk och memorerar hela stycket. Hon går hem och tränar låten och gör en himla bra version av den. På sommaren sätter hon sig i en park i Berlin och spelar för skojs skull. Inte för att få betalt utan bara för att det är kul att göra det bland alla kolgrillande turkiska familjer och softande Berlinare.
Sergels Torg-killen får reda på det och kommer störtande till Berlin med knölpåken i hand och säger att "Nu ska du fan i mig betala pengar din hynda annars slår jag in dörren i din lägenhet och tar med mig ditt kylskåp!". "Öh, vaddårå?" säger hippien. "Jag spelade ju bara en låt som råkade höra på ett torg och har suttit hela vintern och övat in den och jag har lärt en polare att spela den också och hon sitter i en park i London ...". "Vad ända in i helvete? I London skall man inte få spela den alls för britterna är idioter! Hon skall få spö och jag skall krossa gitarren!"
Är det verkligen moraliskt korrekt att sitta och spy ur sig en massa skapelser rakt ut i luften för att sedan jaga folk med knölpåk när de sprids? Eller är det moraliskt korrekta handlandet att hålla käften om man inte kan behärska sig från att begå våld när ens ord börjar spridas? Upphovsrätten är en kodifiering av den förra moralen, inte den senare.
Om man tar icke-våld mot fredliga människor som en etisk utgångspunkt för moraliska överväganden är alltså upphovsrätten "omoralisk". Däremot kan den förstås vara "bra" av andra skäl. Det moraliska synsättet säger att man får skylla sig själv när man släpper ut sitt verk även om man suttit i ett helt år och komponerat en hel symfoni. Det var ett eget beslut. Man får inte jaga folk med knölpåk bara för att man själv valde att lägga tid på det där. Däremot kan vi i demokratisk ordning säga att vi faktiskt vill att fler människor avsätter ett år till att komponera symfonier och att vi tror att en ensamrätt skulle uppmuntra till detta och att vi därför ger dem rätten att använda samhällets våldsmonopol om någon spelar låten eller symfonin i en park utan att betala den som komponerade det hela. Men då är vi inne på utilitaristiska argument för upphovsrätten: "Den utdelade ensamrätten ger incitament och vi får fler symfonier och det leder till att den totala nyttan i sämhället gagnas".
Det finns invändningar mot mitt resonemang men jag kan inte skriva en hel bok här med både invändningar och mina svar på dessa. Men det där är grundtanken bakom upphovsrätten som "omoralisk". Den moraliska frågan diskuteras också i ett par artiklar [1][2] på Fritz-Anton Fritzons blogg där jag är inne i kommentarstrådarna och petar.
Jag tror att upphovsrätt i någon form är samhällsnyttig och att vi alltså bör ha någon upphovsrätt. Trots att den är "omoralisk". Jag är också helt övertygad om att en rak överföring av upphovsrätten från icke-digitala verk till digitala verk är ordentligt samhällsskadlig och förhindrar en fantastisk utveckling i det digitala nätsmhället. Det som upphovsrätten alltså egentligen var till för att gagna i min utilitaristiska tolkning.
Läs gärna om hur Mozart befriade Allegris magiska körverk Miserere från Påvens kontroll genom att memorera alla nio stämmorna när han besökte Vatikanen. Så Sergels Torg-exemplet är ingen omöjlighet.
Nils Hansson kallar mig också i DN-artikeln - lite skämtsamt om jag läser honom rätt - för "frihetstaliban". Om man skriver in det ordet på Google i bestämd form, vilket är det Nils Hansson använder i artikeln, upplever man just nu något lika häftigt som en solförmörkelse. En Googlewhackblatt! Det vill säga man får bara en länk, nämligen den som går till DN-artikeln. Jag skriver inte ens ut ordet i dess böjda form här för att inte förstöra magin eftersom det då kommer att länkas av Google snabbt som ögat :)
Och skriver man in "frihetstaliban" i sin obestämda form får man två träffar (och snart denna artikel) och de leder till samma källa: Stig Strömholm har tydligen kallat Lars Leijonborg för just "frihetstaliban" när den senare ifrågasatte kårobligatoriet på universiteten. Strömholm var ju bl.a. rektor för Uppsala Universitet och professor i rättsvetenskap. Hans doktorsavhandling på 950 sidor på 1960-talet handlade tydligen om upphovsrätt i ett historiskt perspektiv, enligt Wikipedia. Man blir ju nästan nyfiken. Skriven på tyska månntro?
För övrigt kan nämnas att Sverige stäms av norska jurister för FRA-lagen och att sju (s)-bloggare partimotionerar mot integritetskränkande lagar (med Erik Laakso i spetsen för Sossar mot Storebror verkar det som).
Det är en mycket läsvärd och nästan rafflande bok i reportagestil om den svenska piratrörelsen skriven av journalisterna Sam Sundberg och Anders Rydell på Ordfront förlag.
Författarna berättar om boken på releaseparty på Pet Sounds Bar i Stockholm. (Mästerliga mobilfoton på denna sida: Oscar Swartz.)
Och jag tycker gott man kan tala om "piratrörelse" även om akademiker som Rasmus Fleischer vänder sig mot det i sin anmälan av boken. Det är finlir. Vi är både avancerade och jämlika i vår teknikkunnighet och tillgång till prylar. Hem-PC-reformen med skattesubventionerade husdatorer var en hit. Vi har nu världens mest avancerade debatt om nätsamhället och upphovsrätten och vi ser kanske i Sverige det största motståndet mot ett toppstyrt nät enligt gamla hierarkier. Vi är framtidssäkrast helt enkelt! Trojkan Piratbyrån, The Pirate Bay och Piratpartiet är ett kvitto på detta. Och delarna i den där trojkan och vi som befinner oss i marginalerna har inspirerat varandra. Det är en "rörelse".
Även för dem som varit med och bevakat piratrörelsen finns en hel del detaljer vi inte kände tilli boken. Den svenska utvecklingen levandegörs verkligen. Ett kapitel kan läsas på Realtid.se. Det är inte det bästa kapitlet om Piratpartiet. Själv tycker jag man blir riktigt tagen av mikrohistorien om dess grundande tidigare i boken.
Christian Engström, vice partiledare för Piratpartiet (pp), som ju skall röstas in i Europaparlamentet nu i vår var på releasepartyt. Till höger bakom IDG-journalisten Daniel Goldberg.
På releasepartyt för boken fick jag höra att Hollywoods murbräcka i Sverige, Monique Wadsted, inte var road av den. Hon tyckte visst att den glorifierade piraterna för mycket. Något i den stilen. Det var ju hon som såg till att gamle polaren Thomas Bodström på USA:s uppdrag raidade Sveriges mest unika bidrag till nätsamhället, The Pirate Bay. Bakgrundslänkar till rättegången som börjar den 16 feb finns här. När man träffar henne brukar hon alltid triumferande säga att "Pirate Bay-pojkarna kommer att hamna i fängelse!". Vi får väl se. Och det skall bli intressant att se effekterna om så sker. Sajten lär ju fortsätta att rulla. Och domar lär överklagas. The Pirate Bay fick ju en rejäl skjuts av raiden 2006 och katapulterades till global hjältestatus.
Bokbord med Piraterna: De svenska fildelarna som plundrade Hollywood. Kan köpas här, inbunden bok för ett lågt pris faktiskt och COOP Medmerapoäng på köpet :-).
Piraterna berättar inte bara den svenska piratrörelsens historia utan ger också en del information om utvecklingen av kopiering och fildelningsprogram, om hur Hollywood byggdes av pirater, om betamaxaffären när Hollywood försökte förbjuda videobandspelare. Historieskrivningen är mer filmens och nätets och den är därför ett bra komplement till Tony Ernsts färska bok om fildelning och musikindustrin som jag rekommenderade stort här. Jag har ett klagomål på hur man beskriver BitTorrent-tekniken i avsnittet om när Anakata härjade i Mexiko. Jag tycker att det där med tracker är oklart och oprecist beskrivet och betvivlar att folk som inte vet hur det fungerar blir klokare. Man kan tro av texten att själva webbsajten med listningar och söksystem är trackern. Så är det ju inte.
Jag har inte tidigare hört orsaken till att medåtalade Carl Lundström beslutade sig för att stödja The Pirate Bay med bandbredd och serverkapacitet. Enligt boken berodde det på att hans företag Rix Telecom hade blivit bötfällt av BSA för olicenserad programvara. Och det finns mycket att bli sur över på den fronten. Låt säga att man har ett antal tekniker som har laddat ned Photoshop som de inte alls kan använda eller egentligen har behov av. Och låt säga att Adobe tar 10.000 kronor för en äkta licens och att man då tvingas betala det för att någon råkar ha en oanvänd eller totalt onödig kopia av det på datorn. Kopiering av digitala produkter och skadestånd och uteblivna intäkter är fiktion. Vi har all rätt att bli uppretade. Vi skall bli uppretade! (Mitt exempel har inte med Lundström att göra, jag vet inget konkret om fallet).
Nåväl, där fick man en fiende. Det liknar orsaken till mitt eget engagemang som jag skrev om nyss.
Brokep rapporterar att man nu till och med flyger in skivbolagsvärldens kanske tyngsta namn för att vittna i rättegången mot The Pirate Bay som ju börjar den 16 februari. Det är min tro att piratrörelsen kommer att stärkas av varje attack mot det fria nätet eftersom sådana attacker går helt mot de nya värderingar som nu konsolideras i nätgenerationen. Nätgenerationen anser att övergrepp begås mot den av högre makter. Piratrörelsen kanske är motsvarigheten till Charta 77 i Tjeckoslovakien. Muren föll 1989.
Även om jag tycker att termen "piratrörelsen" är relevant måste jag hålla med Rasmus om att Kvällspostens kulturskribent Bengt Eriksson klantat till det rejält när han uppenbarligen inte kan skilja Piratbyrån från Piratpartiet. Han kallar Rasmus Fleischer "talesman för Piratpartiet", hrrrm.
Förresten undrar jag varför man har en uråldrig teknik som CD-växlare i Obamas presidentlimousin. Är det för att vara solidarisk med skivindustrin som vill ha kvar mer kontrollerbara fysiska format eller är det för att man är rädd för virus om man skulle ladda med MP3-filer ibland eller lyssna på radio?
En socialdemokrat vid namn Eva Rundkvist undrar angående FRA-bävningen: "Vem betalar Alexandersson och hans kompisar. För det de gör kostar pengar. Inte den lede ryssen väl?". Hon tror att Peter Karlberg (s) klarar en genomlysning men kanske inte andra. Hax kommenterar själv. Opassande.
Oj! Nu får politikerna spatt över det nya samhället där alla kan komma till tals. Tidigare var politiska partier folkrörelser. Nu har de helt förlorat förståndet och kan bara se världen som toppstyrd. Inget kan inträffa om inte en politiker eller annan makt leder eller betalar. Då har de helt missförstått nätsamhället där kommunikation är horisontell och inte vertikal.
På tal om makten, ni har väl inte missat politikernas iblandning i rättsskipning och domstolars arbete? De vill tydligen avskaffa rättssamhället och styra allt själva direkt. Det gäller The Pirate Bay förstås. Surprise! Hax kör ett race med denna s.k. Medina-rapport där gårdagens etatister även försöker upphäva Telekompaketet och göra det möjligt att förbjuda folk att använda nätet om de inte beter sig som makten vill. Skäms!
Man måste ju säga att den 16 september i Sverige blev svalt. Freedom not Fear lördag 11 oktober blev väl knappt någonting efter vad jag förstår. Detta var ju en internationell dag mot statlig övervakning.
Som tur var befann jag mig i Berlin. Där var vi väl en sisådär 30.000 som tågade från Alexanderplatz längs Unter den Linden, en sväng längs riksdagshuset, Reichstag, och tillbaks mot Brandenburger Tor. En magnifik oktoberdag med sol och värme. Datalagringsdirektivet, "loggningslagen", är alltså införd i Tyskland sedan länge. Ändå bråkar man hela tiden. Demonstrationer i många städer om och om igen. Överklaganden upp till Konstitutionsdomstolen i Karlsruhe.
Hallå Stockholm och Sverige! Så här demonstrerar man (sevärd video på YouTube från 11 oktober i Berlin):
I Sverige och Stockholm har vi disciplinerat in hela befolkningen, staden, livsstilen, i normalitetens och likriktningens kvävande omslag. Det finns ingen alternativ scen längre och ingen vana att leva litet utanför ramarna eller stå upp och göra sin röst hörd på ett sätt som kan vara roligt samtidigt som det är allvarligt. Lattemamma eller dö liksom!
Det finns en smula hopp inom politiken. Ung Pirat är nu Sveriges tredje största politiska ungdomsförbund. Större än SSU! Större än CUF och LUF tillsammans! Plus att de verkar mer aktiva och mer engagerade än alla andra uppriktigt sagt. Det var Piratpartiet som stod för energin den 16 september. Plus folkpartikvinnorna. Men den energin försvann snabbt. De disciplinerades snabbt in i normaliteten. Inte ens Camilla Lindberg förmådde stå stadigt som en outsider. Svagt och töntigt och en besvikelse.
Piratpartiet i Tyskland är inte stort eller känt ännu. Men de fanns med på demon den 11 oktober och var på gott humör och har orange partifärg. Hela banderollen lyder "Freiheit statt Angst", Frihet i stället för fruktan, Freedom not fear. Alla foton nedan tagna av mig, Oscar Swartz, med kinesisk mobiltelefon i Stockholm och Berlin sommar-höst 2008:
En lastbil med Rebell-disko! Ja, varför inte?
Stoppa övervakningsvansinnet!
Amerikanske frihetlige kongressmannen Ron Paul hade sin supportgrupp:
I Berlin finns många alternativ till Hollywooddominerade biopalats, en nödvändighet för en fri och vital stad, här i Kreuzberg:
Hus i Berlin Kreuzberg:
Lustgosse i Berlin Schöneberg:
Härliga Ylva Maria Thompson bryter av i Sverige. Här högläser hon ur sin färska bok Q-kar på Elverket i Stockholm. Endast 123 kr inbunden på Bokus just nu. Visst behövs det någon som på ett livsbejakande och oblygt sätt skriver lovsånger till kukar hon upplevt på olika vis genom livet!
Elverket ja, det var därifrån ganska färska kulturrådet vid svenska ambassaden här i Berlin kom, Ulrika Holmgaard.
Konstnärerna i Berlin är många. Hemma hos Holmgaard träffade jag bl.a. svenske Tobias Bernstrup vars performance jag också såg på ett galleri i gamla Östberlin där han återigen dekonstruerade "popstjärnan" genom att framföra sina egna låtar som mycket väl skulle kunna vara stora internationella danshits. Han driver med generiska texter om nattliv och glamoröst liv, påminner om Bryan Ferry, BWO, Depeche Mode, Freddie Mercury, sköter allt själv, egenkreerade ljuseffekter och scenbilder via projektor, trycker igång rökmaskinen ibland med sina *väldigt* högklackade skor. En stjärna utan produkt förutom en limiterad signerad upplaga av en vinylsingel av låten Neon Love:
Det finns visst en västlig korrespondent i Lhasa som med egna ögon rapporterar vad som händer där. Och det är inte vem som helst. Det är världens bästa tidskrift alla kategorier som är på plats. En tidskrift som har den kanske mest liberalt frihetliga värdegrunden av alla betydande tidskrifter också: The Economist. Jag har varit prenumerant sedan 1984 ungefär.
Wolfgang Hansson i Aftonbladet skriver alltså "Vem har rätt? Vem ljuger? Kina gör allt för att hindra oberoende bevakning. Utländska journalister kastas ut eller vägras tillträde till Tibet. Av detta kan var och en dra sin egen slutsats.". Samme Wolfgang Hansson talar om "slakt på Tibetaner" i något som kallas "analys". Han har rätt i att journalister tycks hållas borta. Men jag föreslår att han läser The Economists ögonvittnesskildringar.
Kina är ingen demokrati. Men även vad gäller sådana system kan man väl kräva litet kvalitet på rapporteringen?
Den 13 mars rapporterar The Economist om vissa demonstrationer från munkar i samband med årsdagen av en revolt mot Kina 1959. Polisen agerade mot demonstrationen "i enlighet med lagen" och poliser posterades ut i staden.
Den 14 mars inträffar något som väl mest kan kallas pogromer och påminner om kristallnatten: The Economists korrespondent skriver hur han själv "saw crowds hurling chunks of concrete at the numerous small shops run by ethnic Chinese lining the streets of the city’s old Tibetan quarter. They threw them too at those Chinese caught on the streets ... The mobs, ranging from small groups of youths (some armed with traditional Tibetan swords) to crowds of many dozens, including women and children, rampaged through the narrow alleys of the Tibetan quarter. They battered the shutters of shops, broke in and seized whatever they could, from hunks of meat to gas canisters and clothing ...The rioting seemed primarily an eruption of ethnic hatred ... As your correspondent spoke to a monk in the backroom of a monastery, a teenage boy rushed in and prostrated himself before him. He was a member of China’s ethnic-Han majority, terrified of the mobs outside. The monk helped him to hide.".
Den 17 mars rapporterar The Economist att ordningen är någorlunda återställd men att de Han-kinesiska invånarna är väldigt skraja. Korrespondenten har även tagit bilder.
SvD nämner faktiskt att The Economist har sin "correspondent" där, vilket kanske förklarar att artikeln är ganska balanserad. De nämner till och med hans namn, James Miles, trots att The Economist väl är den enda stora tidskrift som kör med helt osignerade artiklar där skribenterna kallar sig "your correspondent".
Hollywood är ju inte känt för att befolkas av intelligentian. Filmskådisar är inga imponerande tänkare. Tvärtom är de lätta offer för diverse läror. Scientologin har sitt säkraste fäste i Hollywood liksom heltokiga New Age-rörelser, där man ägnar sig åt auramassage, kristallhealing och annat trams. Man tar ofta något begrepp ur någon "östlig" filosofi och känner sig djup genom att snacka om chakra.
Det värsta med Hollywoods imbecilla "filosofi" är den skrattretande dubbelmoralen. Man snackar sig varm om läror som uppvärderar det spirituella och försöker befria oss från materiella och världsliga begär. Samtidigt som storleken på ens mansion och invitationer till de rätta poolpartyna är allt som betyder något för samma personer. Hollywoods tänkande har djupet av en guldfiskdamm. Oinformerad pop-Buddhism är en Hollywoodsk irrlära.
James Hilton skrev en roman 1933 med titeln Lost Horizon där han uppfann en permanent lycklig och harmonisk dal runt ett lamakloster. Denna plats gav han namnet Shangri-La. Några västerlänningar råkar crasha sitt flygplan och hamna i en isolerad dal i Tibet där det råkar finns en konsertflygel i klostret och - tur nog - en engelsktalande munk. Bekvämt nog erhåller alla som stannar i dalen nästan evigt liv.
Visst, tjena! Medellivslängden var förfärande låg. Det där paradiset verkar ha varit ett aristokratiskt slavsamhälle ända fram till 1950-talet. Adelsfamiljer ägde i stort sett all jord och nästan hela folket var liveget. Att gå med i ett kloster kunde vara nästan enda sättet att undkomma fattigdomen och livegenskapen. Klostren försörjdes också av de arma böndera. Det finns akademiska referenser till detta förstås och jag är ingen Tibetkännare. Men jag känner igen förenklade historier när jag ser dem och den där om det paradisiska Tibet är rappakalja. Här är en vetenskaplig artikel [PDF] som "dekonstruerar" synen på Tibet som ett "slavsamhälle" men egentligen är det hela bockar i marginalen. Det framgår ju klart att även denne kritiker beskriver ett samhälle av livegna som under svåra umbäranden mer eller mindre "ägs" och beskattas av en liten aristokrati.
Tibets historia är brokig och tibetanska kungar har gift in sig och blandats med kinesiska kejsardynastier och mongoliska krigsherrar sedan hundratals år. Dalai Lama har bland annat varit ett politiskt redskap för att kontrollera territoriet. Kina anser att man i princip haft kontroll över Tibet sedan sisådär 750 år med avbrott för en period när den siste kejsaren föll 1911/12 och Maos seger och återkomsten 1950. Däremellan var Tibet tämligen brittiskkontrollerat. Historiska argument om "tillhörighet" av regioner blir alltid märklig. Tibet är knappast mindre kinesiskt än vad Skåne är svenskt och inte danskt.
SvD:s ledarblogg ligger på Hollywoodnivå om Tibet.
Blogge Bloggelito har ett annat perspektiv: [1][2][3][4][5].
Vad gäller Kina kan man väl konstatera att folk idag är "friare" än någonsin i historien och att det hela går framåt med stormsteg. Historisk utveckling tar tid ibland. Kina var ett feodalt kejsardöme för bara 100 år sedan. Därefter en period av totalt kaos med privata krigsherrar som tågade genom landet, en del av dem stödda av väst som Chiang Kai-shek, som ju var något slags rövare och fascist egentligen. Mao och hans röda armé segrade. Han gjorde bl.a. ett av de brutalaste experimenten i mänsklig omprogrammering under kulturrevolutionen. Deng såg att marknadsekonomi verkade effektivt. Och med marknadens frihet stiger efterfrågan på andra friheter. Dock med "kommunistpartiet" som enda fundament, det som inte får ifrågasättas.
Men "kommunistpartiet" i Kina kan väl beskrivas ungefär så här: Tänk er att att man satte Svenskt Näringsliv i regeringsställning med VD:ar och toppingenjörer från svenska storföretag som ministrar och med mandat att perpetuera sig själv, dvs att medlemmarna i Svenskt Näringsliv hela tiden utser det nya ledarskiktet etc. Uppdraget är att maximera landets ekonomiska tillväxt, dock med restriktionen att man förstås måste undvika kravaller och revolution och stjälpande av själva maktbasen och Svenskt Näringslivs ställning. Vilket innebär att man måste lyssna en hel del till problem hos folk och hålla dem hyfsat glada och nöjda och friska och arbetsvilliga. Odemokratiskt, visst! Men Kina är friare än någonsin i historien. Och har en lysande framtid.
Förresten var det roligt att läsa den svenske journalisten Ola Wongs mycket läsvärda bok No I'm from Borås [38 kr på Bokus nu]. Han ger där ett politiskt kompasstest till en tjej på universitetet som efter lång prövoperiod skall tas upp i kommunistpartiets kader. Det svenska parti som bäst motsvarade hennes - och partiets - åsikter var moderaterna, även om hon befann sig en bit till höger om dem förstås och inte hade speciellt stor förståelse för välfärdsstaten som vi känner den. Men med en något annorlunda syn på yttrandefrihet.
Ola Wong har alltså kinesiskt påbrå men är född i Sverige. Han intervjuade sin farfar om dennes uppväxt som bl.a. legosoldat för krigsherrar under det kinesiska inbördeskriget som Mao vann, om hans tid under kulturrevolutionen i arbetsläger m.m. Oj, vilken läsning!
Antisexlobbyn jobbar hårt. Med ursinne anmäler de alla åsikter som inte stämmer överens med deras egna. Det skall bara finnas en syn på saker: Deras. Samhällsdebatt och utbyte av tankar är av ondo i deras värld.
Denna soliga lördag har de alltså fått en av de hårdast arbetande och mer belästa sexradikala "amatörerna" nedstängd. Det räcker tydligen med att en grupp uppenbart psykiskt labila och hatiska personer hör av sig till den största kvällstidningens bloggredaktör och häver ur sig okvädingsord för att Aftonbladet helt enkelt skall stänga hela bloggen.
Conveyor som han kallar sig har haft bloggen Maxibloggism hos Aftonbladet. Just nu får man bara upp "Fel. Sidan finns inte" i den länken. Mycket bra argumenterad, ofta med vetenskapliga referenser. Han har starka åsikter om sexualitet och köper inte samtidens retorik om sex som skadligt i sig. En hedervärd ståndpunkt och enligt min mening den enda intellektuellt försvarbara. En vanlig ståndpunkt är att i stället låta sin egen syn på omvärlden styras av det egna äcklet, vilket ofta formar sig efter den modell över de sexuella hierarkierna som seriösa sexualitetsdebattörer som Petra Östergren brukar använda i sina skriverier (samt i sin mycket läsvärda bok Porr, horor och feminister, nu snart även i billigare pocketutgåva). Den pushas också av liberale bloggstjärnan Blogge Bloggelito här, även han censurerad denna lördag. Mer om detta längre ned.
Att utgå från det egna äcklet blir givetvis jobbigt i ett mediesamhälle som låter hela den mänskliga sexualiteten synas i all sin mångfald och antisexlobbyn blir därför väldigt uppeldad.
Jag mailade Aftonbladets bloggredaktion för att som journalist och skribent få en motivering till nedstängningen. Fast jag räknar knappast med svar under helgen eftersom de väl har någon moderator som inte vågar sig ta sådana mediefrågor kring beslutet. Jag har alltså inte ännu fått svar men fick detta sänt till mig där en tipsare påstår att Aftonbladet motiverar nedstängningen så här. Där C alltså står för Conveyor:
"AB är iofs i princip för att debatter förs som C. har gjort, dvs från en s.k. värdeneutral utgångspunkt. En sådan ansats kan i sina bästa stunder vara mycket givande men eftersom man då lätt hamnar på kollisionskurs med andra utgångspunkter är det emellertid en i längden mycket svårhanterlig debattform. Inte bara för att den lätt urartar i personangrepp och dylikt, men också för att den underliggande andemeningen sett ur etisk-mänskliga utgångspunkter kan alltmer framstå som oförsvarlig."
Jag hoppas att jag kan få bekräftelse från AB på att detta är den korrekta motiveringen men jag är ganska säker på det. I så fall är det makalöst undfallande. De säger ju att Conveyor debatterar från en värdeneutral utgångspunkt. Rationellt, logiskt, utan att hetsa - ja, han agerar i den tradition som brukar kallas Upplysningen, vilket gav upphov till Moderniteten och den västerländska civilisationen. Han hamnar då på kollisionskurs med folk "med andra utgångspunkter". Detta blir svårhanterligt och "urartar i personangrepp". Den som på avstånd följt drevet mot Conveyor vet att personagreppen inte kommer från honom. Man man stänger inte av de hotande och hetsande och angripande. Man säger att den värdeneutrala diskuterande debatten är "svårhanterlig". Så man stänger den! I valet mellan Iran och Sverige väljer man Iran.
Jag har givetvis inte följt alla händelser när hela Aftonbladsbloggarnas psykavdelning har svärmat runt Conveyor. Men vid mina stickprov har han varit lika cool och resonerande och upplysande hela tiden. En oerhört stark bedrift. Han har stått i en hel svärm av ilskna getingar och blivit fullkomligt sönderstucken. Men ändå inte stungit tillbaka. Han har vänt andra kinden till för att få ett stick där också. (UPDATE: Conveyor gästbloggar angående nedstängningen här och berättar vad han anser om Aftonbladets agerande. På sitt vanliga resonerande vis, inte genom skrik och bråk. Han intervjuas också här.)
Conveyor presenterar sin blogg Maxibloggism så här på Bloggportalen, som ägs av Aftonbladet: "En ansamling text som förtäljer allt från djupa tankegångar till banala ytterligheter. Politiskt inkorrekt och öppensinnad med kryddblandning av ironi, satir och krasshet."
Jag lade nu, efter censuren, in den som en favorit på min egen pres där, en funktion jag knappt har använt hittills. Man får lägga in sin egen motivering till favvosarna också. Den som vill kan ju följa länken för att se vad jag skrev. Och hur jag presenterar min blogg. Andra bloggare som ogillar när psykdreven tar över kan ju göra samma sak. Än så länge har Aftonbladet inte strukit honom från Bloggportalen.
Om jag har förstått min insideinformation från förlagsvärlden rätt har Conveyor ett bokkontrakt, baserat på sin välargumenterade blogg, där han fört fram inopportuna åsikter på bl.a. sexualitetens område. Saker som rört pedofili, hebefili, sex med djur, nekrofili och annat som framkallar äckel och känslor. Alltså, Conveyor är radikal ibland. Absolut! Men han för resonemang och argumenterar och håller sig helt inom upplysningstraditionen. Precis som Aftonbladet själv erkänner. Det borde inte finnas något kontroversiellt i detta.
Så här skriver en sunt kritisk bloggare om Maxibloggism: "Det finns bloggar jag följer där jag inte håller med om mycket. En av dessa är Conveyors Maxibloggism. Jag tycker om hans poetiska ådra och hans fantastiska retorik men hans åsikter och mina går i kollision och explosion många gånger. De bloggar jag läser fyller oftast olika funktioner, hans kickar onekligen igång mitt blodomlopp.". Hon efterlyser debatt, att inte låta honom stå oemotsagd. Gott så! När mullorna tar över och lyckas censurera samtalet är vi illa ute.
Dagens Nyheter hade igår och idag en artikel där en 11-årig flicka har upptäckt sin sexualitet och aktivt sökt kontakter och även haft frivillig sex med en 25-årig kille. Ja, könsmognaden idag börjar tidigare än förr. Man behöver ju inte tycka att sådana förhållanden är önskvärda för att inse problemet som uppstår när man skall be/döma sexuellt sökande ungdomars agerande. Blogge Bloggelito skrev en mycket läsvärd postning där han ifrågasatte de premisser artikeln utgick ifrån och i stället hävdade att det var flickans pappa som var problemet. Ja, nog verkar det som att denne fader försöker rädda sin dotters "heder" i sann Bodströmstil. Och varför dyker samma story upp i Svenska Dagbladet, alltså en ren intervju med samma pappa som äcklas av sin dotters sexualitet? Av kommentarerna hos Blogge kan man förstå att inte allt står rätt till. Gör pappan pengar på att sälja sin dotters förlorade "heder"?
Nu har Blogges artikel censurerats av Dagens Nyheter. De ger ingen backlänk via Twingly längre. (UPDATE: Jag tog fel, det var SvD som tog bort länken, se Blogges egen kommentar nedan. Fast den är inte snäll mot DN heller. Tvärtom. UPDATE 2: Nu har SvD raderat Twingly-länken till denna artikel där jag påpekar att de censurerar Blogge). Den fanns där men togs bort. Blogge tycks i kommentarerna tro att det är Twingly som censurerar. Det tror inte jag. DN erkänner i Andreas Henrikssons artikel i Dagens Media att det är de själva som gör det och Twingly säger att de inte gör något. Twinglyfeeden är rå och tidningarna själva avgör. Detta apropå att länkar till Johan Norbergs egna svaromål på kulturredaktionens påhopp tagits bort från DN. Man skall inte få läsa denne internationellt hyllade liberale publicist kommentera anklagelser mot honom själv. Att man inte bereder plats i tryckta tidningar är ju en sak men att aktivt plocka bort länkar till hans egen syn på saker är ju en tragisk gest från en kultursideselit, vars status allt mer ifrågasätts i nätsamhället, nu även av vänstermannen Johan Ehrenberg (ETC) som tar Johan Norbergs parti!
Och nu när jag kollar den Blogge-kommenterade artikeln verkar man ha tagit bort alla Twinglylänkar från artikeln i fråga. Höll inte alla med Dagens Nyheter eller vad där det frågan om? Gammelmedia som stryper debatten? (UPDATE: Förklaring, se Blogges kommentar nedan).
Groomingutredningen får förresten stark kritik från tunga remissinstanser enligt SvD. Ecpat-generalen Bodström är förgrymmad: "Det är djupt olyckligt att den här frågan prioriteras bort. Vi har motionerat för det här två år i rad men fått det avstyrkt. Det går väldigt långsamt och jag förstår inte varför." Svaret är enkelt: För att lagen inte behövs. För att den inte får bukt med något som inte redan är förbjudet. För att den skapar problem. Läs min utredning från i höstas där jag gick igenom de problemen.
Jag är citerad i en artikel om Internetcensur i EU hos IDG, en artikel som även går ut internationellt på engelska via IDG News Service. Där tas fallet i Finland upp där man blockerat sajten lapsiporno.info. Den hävdar att blockeringen till stor del är bluff och att det inte alls främst döljer sig barnporr bakom filtret. Men den kritiken är nu blockerad för många finländska nätanvändare!! Jag testade ett tjog länkar och hittade ingen barnporr alls. Däremot en massa vanlig porr, stora svarta kukar, nedsprutade tanter, snygga runkande tonårskillar, påklädda barn, 20-åringar utklädda till skolflickor och anspelningspornografi, dvs där man försöker få scener att se ut som barnporr men men där det framgår att det faktiskt rör sig om vuxna människor, finlemmade tjejer med små bröst, kameravinklar och närbilder där det blir svårt att avgöra etc. Med tanke på att de flesta sajterna enligt listan huseras i USA vore det ju hål i huvudet av sajtägarna att husera något som ens har modeller under 18. Folk kan ju åka in för resten av livet därborta. Här är själva listan för den som vill göra egen research och bilda sig en uppfattning. Förste man till äkta barnporr där ett barn blir utsatt för ett sexuellt övergrepp vinner. Jag hittade inget som sagt.
Jag själv hävdade ju i somras att det svenska Ecpat-initierade moralfiltret i Sverige inte innehåller någon barnporr att tala om. Det filter som nu skall exporteras till hela EU, se annan IDG-artikel där jag också citeras.
Opassande är inte så långrandig som jag. Om ni orkat hit ned kan ni få en fin sammanfattning av vad som är på gång och vilket hot detta krig mot kommunikationsfriheten innebär.
UPDATE: Borde ha tipsat om Isobel Hadley-Kamptz ledarkolumn i Expressen om "Högerns censur-flirt"). Isobel är bra och påläst som alltid. Och för att förekomma utfall om sexnegativitet. Jag definierar det som när man utan att reflektera djupare över det anser att SEX I SIG är så fult och dåligt att man inte behöver motivera varför man beskriver saker som brott och övergrepp. Som i Expressen när den subjektiva åsikten från en "utsatt" 14-årig pojke är följande: "Jag är kär i henne och vi hade en plan för att spendera mer tid tillsammans". Sure, det kan finnas problem med att en elev har ett förhållande med en lärare. Men det är då sannerligen inget som borde vara brottsligt vid den åldern. Det skulle dock kunna vara ett arbetsgivarproblem: En lärare kanske inte riktigt kan fullgöra sitt jobb om hon vänstrar med elever kors och tvärs. Men sexet är det väl inget fel på vid en stunds eftertanke. Om man inte är sexnegativ förstås. I sammanhanget kan jag tipsa om Dick Wases utläggning om morallagar på Sexualpolitik.se.
Framför Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall. Var har du burit din Piratpartiknapp?
Swedish Sex delisted
Those who read this e-book were more shaken than stirred. It was published on the day of the Supreme Court decision in London that Julian Assange would be handed over to Sweden. When this never took place the topic lost part of its allure. It may be republished later with updates.
Bodströmsamhället
Rapport från 12 feb 2008. Finns som PDF.
Presenterades på seminarie ordnat av Ordfront och Timbro tillsammans! My new report for think tank Timbro concerning state surveillance of electronic communications.
Recent Comments