Oscar Swartz :: Texplorer

Behövs bibliotek? Om e-böcker

Bibliotek är sköna skapelser. I grunden är jag utbildad ekonom. Om jag tittar på skälen till att vi har folkbibliotek och sedan studerar teknisk utveckling och ekonomiska krafter drar jag slutsatsen att biblioteken förmodligen bör läggas ned i sin nuvarande form. Om detta skrev jag en krönika i Computer Sweden. Den fick titeln Sluta simulera bibliotek - e-böcker hör inte hemma där.

Jag har spenderat mycket tid på bibliotek sammanlagt. Numera blir det inte så ofta. Nyss tog jag dock en heldag på Stockholms Stadsbibliotek och beställde fram debattböcker från 1960-talet för att göra research för en bok jag själv skriver. En del litteratur från den tiden köpte jag via Bokbörsen från folk som säljer av sina gamla boksamlingar. Resten av vad jag sökte hittade jag på nätet. Ja, utom då det som verkligen borde vara publikt tillgängligt, nämligen akademiska databaser, något jag skrivit om tidigare.

I CS-krönikan refererar jag till en debatt om e-böcker och bibliotek och där går jag själv bortom den tekniska debatten om hur e-lån kan och bör ske till att fråga: Behövs e-lån alls? Mitt svar är nej.

Rasmus Fleischer namnger två modeller för att "låna ut" e-böcker. Man "simulerar exemplar" eller "simulerar lån". Själv går jag vidare och säger att utlåning av e-böcker är att "simulera bibliotek". Man försöker upprätthålla något som inte behövs.

Anders Mildner nämnde jag också, här är hans tankar om varför ett centralt e-bibliotek nog blir resultatet av finansiella skäl.

 Anna Troberg, Piratpartiets ledare, har skrivit ett antal postningar i år: Rädda biblioteken från förlagen,  Biblioteken som ruineras, Författarförbundet, Förhandlingar mellan bibliotek och förläggare. Jag läser också Piratpartiets Bibliotekspolitik som är ett dokument under utveckling. Christian Engström skrev för tre år sedan om bibliotek men sedan dess har det här med e-böckerna slagit till och frågan är hur man skall tänka nu då.

Min krönika är alltså ett bidrag till det tänkandet.

Just nu tycker jag pirattankarna runt det hela är ... hmmm .... naiva! Att skattefinansierade "bibliotek" skulle ha alla världens nuvarande och kommande böcker digitaliserade så att medborgarna kan sitta själva vid sina skärmar och få tillgång till allt utan att betala något låter ju fint. Det uppstår seriösa problem med en sådan modell vad gäller incitament till produktion. Det är något helt annat än att säga att fildelning, dvs bytande av filer mellan personer för icke-kommersiellt bruk skall vara tillåtet. Min inställning har alltid varit att rätt prissättning och tjänster (tillgänglighet, enkelhet etc) gör att fildelning blir ointressant för de flesta. Och då menar jag radikala prissänkningar för digitalt material jämfört med fysiskt. Plus mycket enkla gränssnitt där man kan knäppa in det man vill ha (pröva, testa, kika i ...) enkelt och billigt.

Och i den soppan anser jag att DRM är fullkomligt legitimt. Men givetvis borde man ha rätt att cracka DRM. Engström och Falkvinge är litet vacklande runt detta i sin läsvärda e-bok The Case for Copyright Reform som kan laddas ned fritt. Mycket välkommet att två ursprungspirater nu börjar diskutera konkret förändring av lagstiftning. Tiden är kanske mogen för politiker att diskutera sådant nu när vi under många år har lärt dem tänka runt frågorna.

Man kan undra varför pappersböcker skall ha 6 % moms medan e-böcker är belagda med 25 % moms. Se där, en politisk fråga.

 

 

 

 

35 år i fängelse för att dela med sig av akademisk kunskap?

En artikel jag hade idag i Computer Sweden blev väldigt retweetad när jag länkade den på Twitter och Facebook. Jag ser att den har blivit klickad 221 gånger när jag skriver detta, vilket är mycket när man skickar ut en länk på det viset.

Artikeln Det är dags att befria akademin från överprofiterande mellanhänder ha väckt nyfikenhet, kanske för att jag tryckte på de där 35 år i finkan i tweeten. Det är alltså Aaron Swartz, (Wikipedia) en 25-årig aktivist som laddat ned akademiska artiklar från en universitetsdatabas. Exempelvis i artikeln Library licensing and criminal law; The Aaron Swartz case finns mer juridisk information om fallet. Att släppa akademisk forskning fri borde vara en gjuten Piratpartifråga. För är det inte märkligt? Dels är det potentiella straffet så absurt. Och dels är hela problemet så bakvänt: Att den där kunskapen i form av icke vinstsyftande artiklar som egentligen skall komma oss alla till del låses in. Medan profitdrivna artiklar i kvällspressen om Hollywoodstjärnor och schlagertävlingar kastas gratis i ansiktet på oss.

Aaron Swartz har jag nämnt en gång tidigare här på bloggen eftersom vi var ett gäng som åt middag här i Stockholm. Det är fem år sedan, hu vad tiden går. Jag skrev om middagen på Södermalm: "Aaron Swartz var också där, en 20-åring som just cashat ut med sitt första internetföretag och nu verkar ta det lugnt och funderar på hur han bäst skall kunna bli nätaktivist.". Han tycks ha funderat och sedan agerat.

Det där om middagen skriver jag i ett blogginlägg den 8 januari 2007, där jag hävdade att det måste ha varit lika roligt att vara svensk just då som på 1960-talet när Vilgot Sjömans Jag är nyfiken (Gul) var den hetaste biljetten i Amerika och den svenska synden och sexliberalismen svepte över världen. Då 2007 var vi svenskar hjältar eftersom vi hade Piratpartiet, Piratbyrån, The Pirate Bay, aktivism och framåtblickande nätfolk.

Min januarikrönika i Computer Sweden är riktigt läsvärd också. Den handlar om tidningarnas kommentarsfält där man numera oftast måste identifiera sig genom att logga in via Facebook. Den vanliga uppfattningen är ju den som Aftonbladets Jan Helin ger uttryck för: ”Man pratar på ett helt annat sätt när man är ansvarig för sina ord och står för vad man säger.” Jag hänvisar till viktig forskning som säger att det kan vara tvärtom: Att man inte säger det man står för när man är tvungen att identifiera sig. Anonymitet har ett bortglömt värde.

I januari hade jag också en krönika i tidskriften Entreprenör där jag regelbundet delar med mig om visdom från mitt eget entreprenörskap från att driva internetoperatören Bahnhof från grundandet 1994 och 10 år framåt.

En av mina mest retweetade länkar på Twitter någonsin var nog en artikel jag såg i Råd & Rön om hur de hade manipulerat en laptop med några enkla fel och sedan gått till olika kedjors supportdiskar och fick helt felaktiga diagnoser och sanslösa offerter på ända upp till 11.336 kornor för att åtgärda felen. Det togs upp i radio och andra tidningar sedan.

 

Pirater, bussar och suktpolitik

Christian Engström menar att Piratpartiet i Sverige är för begränsat för att kunna ha en roll i riksdagspolitiken i nuvarande form. Han skrev nyss en postning med titeln Breddning av Piratpartiets program. (Notera fotot, taget av undertecknad). Engström undrar om vi kan lära något från Berlin där Piratenpartei fick nästan 9 % i delstatsvalet. Berlin är alltså ett eget Bundesland i Tyskland, på samma nivå som Bayern exempelvis. Motsvarande en amerikansk delstat alltså. I opinionsundersökningar kort efter Berlinvalet skulle Piratenpartei få 7 % i ett val till Bundestag, den tyska federala riksdagen.

Jag reser ju mycket mellan Stockholm och Berlin. I det valdistrikt där jag håller till fick Piraterna 14 %. I de pirattätaste distrikten runt Boxhagener Platz i Friedrichshain fick de 25 %. Man kan se en tydlig skillnad mellan olika socioekonomiska delar av Berlin. Lägst andel i högborgerliga delar. Högst andel i de boomande hippa delarna där framtiden flyttar in i form av kreatörer och livsstilsexpansionister från hela Europa eller världen, ofta i etniskt mixade och billiga områden. Mitt emellan i fattigare arbetarområden.

Poängen är att Piraten i Tyskland och Berlin har ett betydligt bredare program än i Sverige.

Folk (= Johan Tjäder) har nu börjat översätta Berlinpiraternas program. Punkt 1-3 finns på Christian Engströms blogg här. Punkt 7 samt 11-13 publicerar CE här, där även en listning av alla punkternas rubriker finns.

Jag skrev just en kommentar hos Christian Engström eftersom en av rubrikerna är felöversatt. Jag publicerar min kommentar här också:

"Christian,

Jag tror också att Piratpartiet behöver bredda sig för att ta sig in i Riksdagen och ha en framtid. Subventionerad kollektivtrafik argumenterade jag för i tidningen Nyliberalen redan 1993. Eller om det var 1994. Den kan gärna vara helt fri. Bra politik.

Jag ser en felöversättning av en rubrik i programmet ovan som får sägas var betydelsebärande. Eftersom jag såg valaffischerna i Berlin försökte jag lura ut var affischerna om drogpolitiken hör hemma. En punkt där Piratenpartei Berlin tros ha fått många röster på är just drogpolitiken. Punkt 9 i programmet heter ”Suchtpolitik”, ovan översatt som ”Konsumentpolitik”. Det är fel! ”Sucht” är samma stam som ”sukta” på svenska. ”Beroende” alltså.

Suchtpolitik betyder Beroendepolitik. Man säger dock i första meningen där: ”Stoppa jakten på konsumenter, starta en konskevent behandlingspolitik”, kanske felaktiga rubriken på grund av det? Piratenpartei vill göra Berlin till ett drogpolitiskt laboratorium med mål att sedan få hela Tyskland att anta den politiken. Det handlar om skademinimering, vilket inkluderar många saker som aldrig hörts i svensk debatt.

Själv tror jag tiden är mogen i Sverige men fick inget gehör i PP inför riksdagsvalet ens för de minsta förändringar i svensk lagstiftning som gjorde att #gategate kunde hända, dvs att poliser kan gå på vilken person som helst och hota att släpa med dem till en polisstation eftersom folk betraktas som brottslingar beroende på vad de själva stoppa i kroppen. Istället för kanske hjälpbehövande. Samma sak med handel med sexuella tjänster, där ju Berlin och Tyskland är ett föredöme."

Jag tror att det går att komma ganska långt i en utvdigning av piratpolitik, kanske i ett par steg. Läs gärna min analys efter katastrofvalet till riksdagen 2010. Som följde det triumfatoriska succévalet till Europaparlamentet 2009.

Det första är att inse att vi har kroppslig integritet. Staten kan inte ha rätt att bestämma vad vi gör med vår egen kropp om vi inte blir uppenbara hot mot andra. Vi kan göra mindre bra val som främst drabbar oss själva. Då skall vi ha hjälp, vård, stöd, behandling. Men vi kan inte dra runt med poliser som lastar upp avfällingar på lastbilar och kör dem till anstalter och läger där de straffas. Här är ett par postningar som handlar om just detta: #gategate, dvs Polisen i Tunnelbanan, och drogpolitik.

I steg två försöker vi hitta nya angreppssätt med hjälp av vår syn på informatiosnpolitik och de nya förskjutningar i makt och kunskap som den nya tekniken innebär. Jag har själv skrivit om Afghanistan och hur FRA-spaning ingår i en gammal utrikespolitisk syn på världen som nu sträckts ut till nya områden där den inte hör hemma. Wikileaks har blivit stort efter detta och förändrar utrikes- och säkerhetspolitik ytterligare.

Att läsa i övrigt: Svaret i SvD från internetföretag om upphovsrättslobbyns krav på att styra våra liv som jag nämnde här. Carl Bildt som i SvD hävdar att "vi", dvs Sverige, går i spetsen för nätfrihet. Jaså? På vilket sätt? Han är helt ospecifik. Därför skickade jag ut följande tweet på Twitter: "Sverige i spetsen f nätfrihet enl @carlbildt i SvD. Han menar nog #piratbyrån @tpb @piratpartiet #FRA-aktivister @telecomix #bahnhof".

Ni såg väl att nätaktivisten Christopher Kullenberg blev utsedd till Årets svensk 2011 av Fokus? Stor intervju i Fokus! Mycket pga sitt arbete med Telecomix. De gör något i stället för att snacka som utrikesministern. Inte dumt! Rick Falkvinge hamnade ju på listan över Top 100 Global Thinkers 2011, vilket jag nämnde här.

Har du terjat idag, lille vän?

Jag hade en krönika i Computer Sweden idag om hur kollaborativt detektivarbete på Flashback avslöjade hur en naturfotograf var en mytoman och bildfuskare. Svärmens arbete ledde bland annat till att Terje Hellesø fråntogs priset som Årets Naturfotograf 2010 av Naturvårdsverket.

Läs CS-krönikan och återvänd hit!

Egentligen var det denna bloggpostning av Gunnar Glöersen på Jägareförbundet som triggade igång granskningen på Flashback. Han hävdade från sin kunskap om skog-och-mark att bilderna av lodjuren inte kunde vara på riktigt.

Flashbacksvärmen visade att lodjuren var tagna från bildbanker och inklistrade i landskapsbilder som han (förmodligen) tagit själv. Men skandalen är större. Hellesø har ljugit ihop en hel värld om lodjur.

Hellesø var alltså en digital asket som predikade att man som konstnär skall skapa och komponera sina bilder i förväg på ett så utstuderat vis att bilden sitter. Ingen efterbehandling i datorn. Inte ens ratta ljusstyrka och kontrast. Själv flöt han ovanpå genom att lyckas ta bilder som ibland var fantastiska. Eller lyckades han? Ja, det trodde hans anhängare för vilka han blev något slags sektledare.

Tydligen har det funnits röster som ifrågasatt verklighetsförankringen i Hellesøs bilder på olika fotofora, både professionella och mer amatörmässiga. Kritikerna blev alltid nedklubbade av Terje, av hans anhängare och av andra beundrande fotografer. Ingen kunde tänka sig att en av de mest uppburna i gänget var en mytoman.

Auktoritet och status kan ta död på vilken kritik som helst. Jag skulle vilja hävda att den granskning som skedde på Flashback faktiskt kräver anonymitet och en svärm av människor som inte var en del av etablissemanget. Det är som med källskydd inom journalistiken: Människor är inte alltid beredda att säga sanningar om de måste sätta sig själva på spel. Galileo Galilei fick livstids husarrest och Giordano Bruno brändes på bål.

Researchen på Flashback är grundlig och ibland dråplig. Någon stolt detektiv som ville göra ett bidrag till tråden ringer upp Sveriges Ornitologiska Förening och en forskare på Lunds Universitet för att fråga om tornseglare kan åstadkomma kondenssvansar på himlen som ett jetplan högt upp. Man kan väl säga att hans bidrag väckte munterhet. Själv tycker jag det är hejdlöst roligt och samtidigt uppfriskande. Folk tar inget för givet.

Kanske fostras nu en generation ettriga källkritiker, snarare än lättlurade surfare som går på varje rubrik?

Jetplansinitiativet var kul men lite felriktad energi. Det gällde en bild tagen rakt upp i himlen där en tornseglare var placerad framför en kondensstrimma så att det såg ut som om den kom från fågeln. Men tanken var ju knappast att tornseglaren skulle ha lämnat jetspår efter sig, bara att Hellesø lyckats pricka in en bild så exakt att det föreföll vara fallet. Frågan var ju snarare om bilden terjats genom att ett plan klippts bort och ersatts av en fågelsilhuett i efterhand.

En sajt med en översikt av Terjade foton har satts upp. Där finns de hundraprocentigt avslöjade fotona, där man alltså kan se hur en bild från en bildbank dyker upp inklippt i Terje Hellesøs foton. Där finns även några som man misstänker är terjade och ber om förklaringar till.

Mitt syfte är egentligen inte att utreda eller analysera Terje Hellesø som person här. Det handlar mer om Flashback och crowdsourcing.

MEN: Krönikan i Computer Sweden finns på baksidan av den tryckta upplagan. Så det finns rejäl pressläggningstid. När jag skrev texten trodde jag det var en person som pressats av omständigheter och kände sympati. Det tror jag inte längre efter att Flashbackarna grävt vidare sedan jag skrev texten.

Fotografens första blogginlägg efter skandalen är ganska stört. (Alla gamla inlägg är raderade men cachade postningar finns länkade på Flashback). Som om det handlade om några "fotomontage" och att man kan säga förlåt. Den som vill fördjupa sig i fallet kan gå igenom två trådar på Flashback. Man kan också läsa denna postning av Tilda Larsson, en 15-årig fotografistudent som mötte Terje Hellesø som föreläsare.

Jag är ju fågelskådare och har amatörmässigt plåtat fåglar genom åren. Med amatörmässigt menar jag i princip att ta snapshots för att dokumentera. Men jag kan ju säga att det är ett helvete. Man måste ju ha rejäla teleobjektiv vilket gör att ljusstyrkan blir dålig. Samtidigt vill man ha kort exponeringstid eftersom skakningar ju blir förstorade. Att på fri hand plåta flygande fåglar är en ganska slumpmässig aktivitet.

Jag tror verkligen att en av Hellesøs främsta tornseglarbilder är terjad även om den inte bevisats vara det. Det var en av de tre bilder Naturvårdsverket hade på sin hemsida när man motiverade att han fick priset som Årets Naturfotograf. Sidan är förstås borttagen nu. Jag hittar inte originalbilden på nätet (men den finns kanske på tinypic eller dylik tjänst, någon som vet??) men däremot ett utsnitt ur originalbilden där en Flashbackare analyserat Hellesøs fantastiska komposition där han lyckats frysa en tornseglare i flykten mycket nära marken underifrån i ett bestånd av mjölkört (rallarros). Originalbilden är mycket större med både träd, många rallarrosor och en väldigt underexponerad stjärnformig motljussol. Tornseglaren är med stor sannolikhet inklistrad. Den kan mycket väl vara hans egen men inte där och då.

Jag kommer att tänka på en herre som George Alan Rekers, en Baptistpastor och känd amerikansk antigayaktivist som tillhör den kristna högern och bl.a. grundade reaktionära lobbyorganisationen Family Research Council. Han avslöjades ha betalat en snygg, ung kille för att resa med honom till Europa i 10 dagar. Killen hittade han på, hmmm .... Rentboy.com, vilket han också bekräftat. Dock skulle ynglingen bara bära väskorna åt honom och dessutom umgås han ibland med syndare för att lära känna deras svagheter och kunna omvända dem :-D Han blev petad från styrelsen för en organisation som försöker "bota" homosexuella genom "terapi". Allt finns förstås på hans Wikipediasida.

Eller varför inte samma kristna högers Pastor Ted som var aktivist mot gay marriage och synd i Colorado  men själv köpte sex och crystal meth av en manlig eskort.

Människor som predikar en lära och fördömer andra men samtidigt själva bryter mot alla sina principer och förnekar i det längsta och duperar flocken. Terje Hellesø började fuska redan 2005. Han verkar ha stämt en amatörmässig konstnärinna för att ha målat en hare som han påstår inspirerats av ett av hans foton. Fast den var spegelvänd och hade längre öron. 15.000 skulle han ha för intrånget i upphovsrätt. Samtidigt har han själv använt andras foton utan tillstånd i sina "fotomontage" även om det inte finns något som heter "bildstöld" i juridiken. Intrång i upphovsrätt är termen..

Här är förresten humortråden på Flashback som jag nämnde i CS-krönikan där folk "har hittat" lodjur i sina bildarkiv.

Update: Svenska Dagbladet kör den 23 september en intervju med Hellesø som är lite mesig. DN refererar SvD. Jo, det där han säger stämmer nog men det fångar inte vidden av det hela om man följt Flashbacks utredningar av ett konskevent manipulativt beteende, inte bara vad gäller lodjuren. Att rigga upp en död mullvad på ett felaktigt sätt bakom ryggen på sin elev ingår i tragedin.

Nu har solen blivit skymd ...

"Nu har solen blivit skymd, i Aniaras isblå rymd ..."

Jag kom att tänka på dessa textrader ur en av de starkare låtar jag vet. Upplev den i slutet av denna postning men läs först!

Ja, de där raderna illustrerar vad jag känner inför allt som händer nu. Det är så många krafter på en gång som vill upphäva det som är unikt med nätet: Vår möjlighet att fritt kommunicera och dela med oss av våra liv och och tankar och åsikter och upplevelser. Och ta del av andras liv och tankar och åsikter och upplevelser.

För mig har nätet alltid varit en fredens plats. Våld finns i köttvärlden. Utfrysning för att man är för ful, för socialt knepig eller har fel varumärke på dunjackan finns i köttvärlden. Jag tittar i min egen framsynta (ja!) skrift från 1996 (utgivningsdatum är helt fel på den länkade sidan). På sidan 19 citerar jag dåvarande rikspolischefen Björn Eriksson som krävde kontroll över nätet med följande argument: "Det går en omisskänlig stank av hat och våld genom den elektroniska posten". Tänk att man kan ha så vitt skilda uppfattningar.

Några aktuella förslag:

Krypteringskontroll. Min läsvärda månadskrönika i Computer Sweden idag, "Uppdatera mardrömmar", handlar om den allt nödvändigare faran med kryptering. Allt fler löper risk att få hela sitt liv beslagtaget på ett sätt som aldrig förr. Det borde lagstiftare sätta stopp för. I stället presenteras förslag som går i motsatt riktning. Kloke Nicklas Lundblad rasar med passion. Frågam är bara när Johan Pehrson (fp) kommer att föreslå krypteringsförbud i Sverige. Kjell Häglund fångar samma känsla när han i Journalisten redogör för vilka säkerhetsåtgärder man numera uppmanas vidta när man kontaktar en redaktion för undersökande journalistik.

Registrering av vem vi alla konverserar med, vid vilken tidpunkt och var vi befann oss då. Datalagringsdirektivet alltså. Lagrådets yttrande [PDF] är skrämmande grunt. Man kringgår hela frågan om överensstämmelse med svensk grundlag och Europakonventionen genom att helt enkelt hänvisa till direktivets blotta existens, vilket i tre lagrådsledamöters ögon (Bo Svensson, Leif Nord, Ann-Christine Lindeblad) därför "anses utgöra ett med europeiska ögon försvarligt ingrepp i den personliga integriteten för att få till stånd nödvändiga brottsbekämpande åtgärder". Ursäkta! Det finns enorm kritik mot detta. Konstitutionsdomstolar i Tyskland och Rumänien har underkänt deras implementeringar. I EU pågår ett översynsarbete. Lagrådet tog inte heller upp frågan om det är förenligt med svensk grundlag att en regering går förbi lagstiftarna och själv bestämmer, via förordning, vilken del av vår kommunikation som skall sparas. CS

Få bort "oönskat" material som folk kommunicerar med varandra genom ansvar för mellanhänder.  Som i Kina. Jag redogjorde ju för vad Johan Axhamn skulle komma fram till. Läs min postning om honom och ni förstår vad han jobbar för (Upphosvrättslobbyn). Piratpartiets Falkvinge och Troberg gick i svaromål förstås och påpekade att Axhamn vill censurera vanliga människors kommunikation. Läs även Julia Skott i Aftonbladet om ämnet.

Massiv nedstängning av webbsajter. Ja, det är ett förslag i USA som ingår i COICA, Combatting Online Infringement and Counterfeits Act. Copyrightindustrierna gör allt för att stänga nätet och få världen att se ut som igår. De vill att upphovsrättsindustrin skall få kontrollera domännamnsystemet på nätet.

Märklig jakt på nätaktivist. Fallet där svenska staten jagar Wikileaks frontfigur, Julian Assange, blir allt märkligare. Man häktar honom nu i sin frånvaro trots att han, enligt uppgifter från hans advokater, har erbjudit sig att bli förhörd. Jag deltog i Studio Ett i P1 igår tillsammans med Assanges svenske advokat Björn Hurtig och Marianne Ny, åklagaren som tog upp det fall som hennes kollega lade ned. Denna häktning verkar vara motiverad av andra saker än att faktiskt få förhöra Assange. New York Times har en ganska utförlig artikel om häktningen samt en redogörelse för vad de sexuella anklagelserna sägs handla om. Häktningen ska överklagas. Jag länkar återigen den artikel jag skrev för Newsmill: Assange-affären visar att politiseringen av sex hotar grundläggande samhällsvärden. Christopher Kullenberg skriver att Wikileaks kan fortgå i alla fall.

Nåväl, sammantaget känns attackerna mot det fria nätet så starka att jag just nu, redan i förhand, känner nostalgi över det experiment i global fri kommunikation där vi alla kunde nå alla andra med vilken information som helst. Det experiment som raserades av reaktionära krafter. Låt oss hoppas att det inte blir så ... och arbeta för det!

Känslan fångas av Zarah Leander i hennes klassiker Sång om syrsor. Hon var 70 år här och ser tillbaks på något som fanns. Kanske före en katastrof. Lyssna på texten. Första meningen i denna postning finns där. Unga läsare kanske inte vet vem hon var. Hon dog för nästan 30 år sedan.

Du - hot eller möjlighet?

Man kunde ju tro att exemplet med Spotify hade löst konflikten om fildelning och att industrierna hade insett att exemplarförsäljning av digitala filer inte kan bli en huvudsaklig affärsmodell i det digitala nätverkssamhället. Upphovsrättsfrågorna har hamnat i bakgrunden för integritet i nätdiskussionen. Nu när valet är över och Piratpartiet inte är ett bubblande hot kör man för fullt igen.

Fildelningsfrågor hamnar i topp. Industrin är nu aggressiv. Dataspels-, musik-, film-, TV- och bokbranscherna står ju bakom Netopia. Man kommer att presentera en rapport den 16 november vars titel talar för sig själv: Mellanhandsansvar på Internet - En rapport kring Internetleverantörers roll och ansvar. Den är skriven av Johan Axhamn. Om honom skall jag berätta mer nedan.

Men först en tillbakablick. Jag tweetade igår ut en länk till en artikel jag skrev i Expressen med titeln Skivbranschen vill täppa till Internet, om just mellanhandsansvar och synen på tele- och internetföretag som hälare. Den retweetades och blev tämligen läst nu. En del missuppfattade den dock som nyskriven. I själva verket publicerades den 2005. Expressens datering på webben är felaktig. Expressens Thomas Mattsson förklarar varför: Inläsning till ett nytt publiceringssystem. Både formattering och datum blev felaktiga då. Man undrar om det kan fixas. [Uppdatering: Ja, Expressen har gått in och manuellt petat i den nu, tack!]

Jag ville alltså påpeka att Antipiratbyrån (som företrädde dataspel, film och video) redan för fem år sedan började fundera på hur man skulle kunna komma åt internetleverantörer eftersom man misslyckats med att uppfostra och skrämma folket till att sluta fildela. Jag kommenterade artikeln på min blogg i september 2005 och gick i polemik med Antipiratbyråns Henrik Pontén. Nu har jag tittat i en gammal fakturapärm. Tydligen publicerades artikeln den 2 september 2005 i Expressen (inte feb 2007 som Expressen anger).

Jag vill påminna om att Cecilia Renfors var ordförande och Johan Axhamn sekreterare för utredningen Musik och film på Internet - hot eller möjlighet?. De ville där lägga ett solklart ansvar på Internetleverantörer för vad vi alla har för oss på nätet. Hon ville ha en lag som tvingade operatörer att slänga ut kunder. Jag redogjorde för hur det skulle fungera på sid 35-37 i min rapport Alternativ till Bodströmsamhället (kan laddas ned från Timbro):

En Internetleverantör som ägnar sig åt ren vidarebefordran har rätt och är skyldig att med omedel- bar verkan säga upp ett avtal om användning av sina tjänster, om den tjänst som avses med avta- let upprepade gånger har utnyttjats för att begå intrång i sådana rättigheter som en upphovsman, dennes rättsinnehavare eller den som på grund av upplåtelse har rätt att utnyttja verket har enligt 1 kap 2 § tredje stycket 1 och 2 och det är sannolikt att intrången kommer att fortsätta.

Problemet var att de ju inte egentligen kan tvinga operatörerna att avlyssna sina egna kunder. Renfors och Axhamn föreslog därför att operatörer skulle kunna legalt trakasseras av upphovsrättshavare tills operatörerna "frivilligt" skriver in i sina avtal att de får övervaka och avlyssna kundernas trafik och sedan stänga av dem när de beter sig på ett annat sätt än skivbolagen vill. Detaljer finns i min skrift.

Ceclia Renfors och Johan Axhamn klargjorde dock själva på ett hyfsat bra vis hur det hela skulle fungera i en debattartikel som 12 jan 2008 i Expressen fick titeln Så rensar vi upp bland fildelarna. På Newsmill förklarar Axhamn varför IPRED och fildelarjakt på en hel generation gagnar alla, Han beklagar där att internetleverantörer inte behöver ta ansvar för vad abonnenter gör på nätet och bekänner sedan färg:

Enligt min uppfattning behövs en sådan reglering för att bygga upp ett rättsmedvetande för användning och tillhandahållande av internetuppkoppling, eftersom det saknas idag.

Johan Axhamn har också för regeringens räkning varit ansvarig för kapitlet i ACTA vad gäller upphovsrättsintrång på nätet: Klamberg, Upphovsträtan, Svensk Myndighetskontroll. Någon var ursinnig.

Mot bakgrund av ovanstående kan vi nog gissa ungefär vad rapporten kommer att gå ut på. Tydligen stängde Netopia av kommentarerna till inbjudan.

På Internetdagarna 2010 verkade Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström tycka att staten nu måste ta kontroll över Internetleverantörerna. Netopias chef var ju där och fick henne att säga detta, vilket jag rapporterat tidigare.

Här kan man nu se hennes anförande på Internetdagarna som för övrigt hade titeln: Internet - möjligheter och hot. Det är alltså så man uttrycker sig när man ser det som ett hot och vill kalla in staten för att styra kommunikationen. Jämför titeln på Renfors och Axhamns utredning ovan.

Cecilia Malmström - bekände färg på Internetdagarna

Jag är på Internetdagarna 2010, "Sveriges viktigaste mötesplats för alla med intresse för Internet", som arrangören .SE själv uttrycker det. Det stämmer nog.

Cecilia Malmström var en av de tyngre talarna första dagen. Hon har stor makt. Som EU-kommissionär föreslår hon och jobbar för att tvinga alla EU-länder att stifta lagar på det sätt hon anser.

Malmström är ökänd sedan tidigare bland nätfrihetsaktivister för att lättvindigt vilja blockera och censurera nätet. Hon uppfyllde alla farhågor. Men jag måste säga att jag är förbluffad över att en disputerad person verkar ogilla kunskap så mycket. Hon är alltså fil. dr. i statsvetenskap men det kan man inte tro. Doktorsexamen innebär ju att man får träning i att kritiskt analysera omvärlden, i källkritik, i att ifrågasätta uppgifter som serveras en från olika håll. Det finns ju mängder av intressen som vill påverka en EU-kommissionär. Hon visar sig vara en ny Bodström.

Malmström talade om en lavinartad ökning av brott på nätet och att man nu måste ha nya verktyg för att samhället inte skall gå i kras. Jag märker att lagstiftare allt mer talar om brott som sker på nätet men egentligen ofta menar brott i den fysiska världen. Kopplingen är att människor ju kommunicerar på nätet och att man därför vill kunna komma åt den kommunikationen. Det finns goda möjligheter till det med existerande lagar.

Jag menar "vapenhandel" är inget nätbrott, det handlar om hårda prylar som transporteras och lagras. Expressen köpte ett vapen i Malmö på fem timmar genom att fråga runt lite på gatan och Metro erbjöds en Kalasjnikov, ett militärt automatvapen.

Det finns rena nätbrott. Låt säg att man lyckas överföra pengar från en persons bankkonto till något annat. Om inte bankerna tystar ned allting torde det vara väldigt ovanligt. Ändå var det exempel på den lavinartade brottsligheten som Malmström nämnde. I stället verkar det där hända utanför nätet. En anställd på SEB tycks ha länsat rika Östermalmsbors konton och låtit kompisar ta ut dem. 52 miljoner kronor försvann.

Vad gällde blockering av "barnporr" på nätet såg hon inga som helst problem. "Barnporr" är det absolut vidrigaste som finns i hela samhället och kommissionärern är beredd att göra allt för att få bukt med den. Hon såg inga som helst problem med att media inte tillåts granska de blockeringslistor som upprättas av polisen. Vi måste lita på dem, var hennes implicita svar på kritik från publiken. Den disputerade statsvetaren hoppades också att ingen i salen någonsin skulle försöka granska det som fanns bakom censurlistan eftersom hon påstår att ett övergrepp begås varje gång någon ser en viss bild. Jag skulle vilja ha en äkta diskussion med Malmström, som ju måste vara hyfsat intelligent, om vad hon exakt avser när hon framför en sådan teori.

Dessutom skulle jag önska att hon själv tittade bakom filtren. Hon kommer då att finna att där inte döljer sig de där vidriga och grova övergreppsbilderna på småbarn som hon verkar ha fått sig förevisade av polis och grupper som Ecpat. De finns inte öppet på nätet bakom filtren. De byts i slutna grupper och mellan personer på ett vis som filter inte kommer åt. Frågan är varför man blockerar istället för att försöka stänga sådana sajter och lagföra. Svenska Juliagruppen och tyska AK Zensur gjorde nyss ett bra jobb där de analyserade materialet bakom ett filter och illustrerade hur man borde agera. DN skrev om det.

Nu handlar ju inte hennes kamp om att skydda barn från övergrepp i verkliga livet, något som mycket få personer inte skulle vilja stödja. Kommissionären arbetar för att utvidga omfånget på de bilder som ingen människa skall kunna se. Hon vill att varje sexuell avbildning av en individ av arten Homo sapiens som kan förefalla vara under 18 år, oavsett verklig ålder, helt enkelt skall vara olaglig. Även tecknat. Detta skall också läggas in bakom obligatoriska filter på nätet. Detta har inget med sexuella övergrepp att göra.

Cecilia Malmström fick en fråga från upphovsrättsbranschens lobbyist, Per Strömbäck. Han presenterade sig som redaktör för Netopia och undrade om man inte måste lägga ansvar på mellanhänder, Internetoperatörerna alltså, för vad folk gör på nätet. Malmström föll rakt i hans famn och ursäktade att hon inte sagt det från början. Pär Strömbäck jublar förstås i sin krönika.

Skruvarna dras åt. Ett dokument har läckt om att abonnentuppgifter skall lämnas ut mycket lättvindigare än idag. Fildelningsjakten på en hel generation kan tas upp igen. Johan Linander (c) tar ett oerhört dåligt exempel i SvD på situation där han anser att hårdare lag behövs. Han gör det för att få folk med sig. Nämn ett naket barn och allt tänkande försvinner. Vilket givetvis är poängen med politikers falska användning av det där ämnet.

DN, DN, P3, Falkvinge, Troberg, Klamberg, Piratpartiet.

Jon Karlung kommer att delta i debatten om datalagringsdirektivet på Internetdagarna i eftermiddag. Jag skulle vilja påminna om att datlagringsdirektivet infördes med sytet att komma åt GROVA brott och att Beatrice Ask sa nej till det i opposition. Nu har Alliansen bekänt färg.

Piratrörelsen och framtidsvisioner

Piratrörelsen dödförklarades just när Hovrättens behandling av Pirate Bay-fallet började. Kanske är det tvärtom för nu kommer en debatt om den igång. Jag själv skrev idag en artikel på SVT Debatt där jag argumenterade för att Sverige har världens ledande piratrörelse. Jag resonerade också om varför det är så samt hävdade att den är väldigt vital.

Artikeln var ett svar på Rasmus Fleischer som hävdade att det aldrig funnits någon piratrörelse på SVT Debatt (med hans egen kommentar på Copyriot). Rasmus själv kommenterade nyss min artikel på sin blogg idag, Rörelsefrågan igen, och menade att det inte finns någon schism om realiteter, snarare olika uppfattningar om benämningen: "Piratrörelsen".

Jo, Rasmus har rätt: Min definition av "piratrörelse" har inte alls bara med fildelning att göra. Jag inkluderar en rad aktivistiska initiativ i den svenska "piratrörelsen". Bara några exempel: Telecomix, Werebuild.eu, Juliagruppen, Forskningsavdelningen. Det handlar om nätpolitik - eller informationspolitik. Jag citerar mig själv från SVT:

”Piratismen” utvecklades. Fildelning och upphovsrätt var en sida av myntet och integritetsfrågor den andra. Alla såg med oro på de krafter som ville täppa till nätet och förhindra en socialt frigörande utveckling. Jag var själv en av dem som tidigt och medvetet började använda ”piratrörelse” för att sammanfatta och för att bygga momentum. En av mina första artiklar fick titeln ”Piratrörelsen: Vital, viktig och glamorös”.

På Wikipedia nämns några olika organisationer under Piratrörelsen. Där skulle mer jobb behöva göras.

Det ser ju ut som en tanke att Martin Aagård just idag också hyllar piratrörelsen på Aftonbladet Kultur och önskar sig en fortsättning. Detta efter att ha läst två färska böcker: Christopher Kullenbergs Det nätpolitiska manifestet (som jag själv beställt men inte läst ännu) och den väldigt behagligt prissatta antologin Efter The Pirate Bay, där jag själv har ett bidrag. Jag känner att jag måste citera Aasgårds ord:

It-pionjären Oscar Swartz avslutar antologin med att diskutera om fildelningen verkligen kunde förändra vår kultur i grunden. Han ser möjligheten att knuffa genikult och kvalitetstänkande över ända och en värld där konstverk ersätts av ”händelser”.

Ja, det är ganska flummigt, men som läsare skäms jag över att jag inte förmått att uppskatta piratrörelsen bättre. Den första sant kulturradikala rörelse som dykt upp på närmare 30 år som hade visioner och verktyg som faktiskt kunde förändra vår allt mer nostalgiska, europeiska kultur i grunden.

Rasmus skrev väldigt fina ord idag om mitt bidrag: "Bortsett från att det är en väldigt bra recension av Det nätpolitiska manifestet är det kul att Martin Aagård lyfter fram just Oscar Swartz bidrag till Efter The pirate bay. Diskussionen om hur "verk" glider i bakgrunden till förmån för händelser är nämligen något av det mest visionära i boken. Läs det!"

Man kan köpa boken för ca 70 kr i förra länken. Men man kan också ladda ned hela verket [PDF 2,8 MB]. För att hjälpa just den som vill ha en behändig version av just mitt bidrag [PDF 1,2 MB] (pappa el dyl) drog jag alltså ut en PDF av det. Boken är halvakademisk och inte den lättsammaste läsningen.

Mer bakgrund till debatten om piratrörelsen: Lobbyisten Per Strömbäck hävdade på SvD Brännpunkt att piratrörelsen var död. Piratpartiets Anna Troberg svarade. Sam Sundberg, medförfattare till boken Piraterna drev samma begravningstes i en artikel i SvD. Hmm och ja, Strömbäck jublade över Rasmus artikel på SVT men han förstod nog inte de ganska interna differenserna inom "rörelsen". Kommentarerna är kul.

Obligatorisk läsning: Axel Andéns Piratrörelsen dödförklaras - hoten mot internet ökar. Han redogör för när han är ute och talar i skolorna om nätets framtid. Hans implicita slutsats är att piratrörelsen behövs mer än någonsin. Han är chefredaktör för Medievärlden som ju är Tidningsutgivarnas organ. De känner till betydelsen av yttrandefrihet.

Pelle Snickars om en offensiv nätpolitik skall läsas. HAX. Piratpartiets Farmor Gun är skarp som alltid. Kan även rekommendera kolumnen Schumpeter i senaste The Economist med ingressen: The wiki way: Two cyber-gurus take a second look at how the internet is changing the world.

Efter The Pirate Bay - kris i kvinnofrågan?

En bok har just kommit ut där jag själv har skrivit ett kapitel. Lägligt nog ligger det sist i boken, innan redaktörernas sammanfattning. Det är möjligen det mest spekulativa och framtidsspanande bidraget i Efter The Pirate Bay, publicerad av Kungliga Biblioteket i serien Mediehistoriskt Arkiv. Redaktörer är Pelle Snickars, docent och forskningschef på KB, och Jonas Andersson, som just lagt fram sin doktorsavhandling i medie- och kommunikationsvetenskap.

Man får mycket bok för pengarna. Kinkyglansigt omslag, skönt format, 400 sidor

 

Man kan köpa boken för en billig penning men också ladda ned den som PDF, länk finns från denna sida hos Mediehistoriskt Arkiv på KB.

Min essä bär titeln Kris i kulturfrågan - kan kulturen dö? Jag går där tillbaks till en skrift jag författade 1994 och gjorde förutspåelser om framtidens kulturyttringar. Jag tittar vad som gick fel i förutsägelserna och varför. Det får oss klarare att se den digitala nätverksrevolutionens effekter. Och ger underlag för att komma med nya djärva förutsägelser :-D

Boken var inte bara en bok. Det var ett projekt där ett antal personer som har tänkt till runt fildelning samlades för samtal under tre seminarier där man lade fram sina tankar och såg till att man inte skrev om samma saker. 16 män och 1 kvinna återfinns som författare, vilket redaktörer och deltagare varit medvetna om skall komma att kritiseras. Rasmus Fleischer skrev om detta tidigare i år:

Redaktörerna kontaktade en rad kvinnliga skribenter som var rätt för projektet och som var med på första mötet, men som senare såg sig nödgade att hoppa av. Det kunde handla om stress eller om att betalningen som erbjöds var ganska låg. Kanske är det så att män i högre grad än kvinnor har möjlighet att jobba till underpris för att bygga sitt personliga varumärke?

Det där är intressant. Varför, kan man undra?

Idag har det uppstått offentlig debatt på Twitter efter att Isobel Hadley-Kamptz tweetade ut en rad meddelanden (fler än de länkade) om att någon manlig frilansare hade förhandlat upp sitt arvode. Kris i kvinnofrågan?

Jag deltog på scen i en panel på Entreprenörsdagen, som anordnades av Svenskt Näringsliv för ett par veckor sedan, tillsammans med bl.a. Isobel Hadley-Kamptz, en skribent jag ofta vill göra vågen för när hon skriver på Expressens ledarsida. Vi pratade förstås medan vi väntade på att gå upp på scen och vi känner ju varandra. Projektet Efter Pirate Bay kom upp och Isobel sa att hon hoppade av för att det var för litet betalt. Jag svarade något i stil med att "Ja det tyckte jag också men jag lyckades få lite mer till slut". Jag tänkte inte mer på det eftersom frilansaren alltid befinner sig i sådana situationer. (Nu i veckan tackade jag nej till en panel på bokmässan i Göteborg eftersom de inte hade en budget för det). Tydligen har detta legat och frätt i hjärtat hos Isobel sedan dess och det är tråkigt. Hon verkar dock tolka det strikt efter könsmaktsordningens ramar och talar om "lönediskriminering" utan att veta bakgrunden.

Egentligen kunde jag skita i det och säga: "Isobel, du är ju liberal och tror på en hyfsat fri marknad precis som jag, det var ju därför vi fanns i en panel hos Svenskt Näringsliv. Var och en får förhandla priset för sina tjänster."

Nu var det dock litet mer komplicerat än så och en speciell uppdragsgivare och eftersom det hela redan är en offentlig debatt på Twitter med både Kjell Häglund och Rasmus Fleischer inblandade skall jag berätta litet mer.

Japp, jag tyckte den erbjudna betalningen var skral och övervägde att hoppa av. Som frilansare konkurrerar man delvis mot gratis. De flesta andra var knutna till akademiska institutioner med löner därifrån och kan kanske på olika sätt göra sånt här inom ramen för sina avlönade tjänster. Dessutom var det en ganska tung halvakademisk text som förväntades levereras.

Nu var det dock inte bara en text som beställdes av KB. Det var även deltagande i seminarier och diskussioner i Stockholm som tog åtskilliga timmar i tre omgångar och som man förväntades delta i. Kostnadsersättningar för resor till Stockholm betalades.

Seminarierna inföll under perioder när jag var i Berlin. Jag föreslog nu på ett aktivt och kreativt vis att jag skulle få en rimlig schablonmässig resebudget mot att jag själv ordnade och bekostade resorna. Jag kallar mig ibland "anarko-slacker" eftersom jag försöker leva ett skönt liv utan stora utgifter. Om man går upp kl 03 på natten, tar en nattbuss till Gullmarsplan och sedan en flygbuss till Skavsta och bara reser med sin laptop i en ryggsäck på Ryanair och bokar en månad innan kan man krama ur en hel del fritt utrymme ur en resebudget som en vanlig människa skulle gjort av med på taxi, Arlanda Express och Air Berlin eller Lufthansa. Om nettot efter kostnader och olägenheter hade varit nog för någon annan vet jag inte. Men jag har faktiskt litet svårt att förstå "kvinnliga" strategier där man på autopilot basunerar ut att allt beror på könet och endast ser sig som drabbad.

Jag har inte heller någon aning om huruvida andra paneldeltagare får mer eller mindre än jag när jag gör den typen av framträdanden som vi gjorde på Entreprenörsdagen. Förmodligen både och. En del gör det i sin tjänst. En del är attraktiva stjärnor som tar enorma summor för att dyka upp till konferenser. Frilansande är hårt och jag tar upp problemet med att konkurrera mot gratis här för sådana som Isobel och mig.

Författare om sina egna (och andras) texter i Efter The Pirate Bay: Stefan Larsson, Andreas Ekström, Rasmus Fleischer 1, Rasmus Fleischer 2, Tobias Nielsén,

Angående CC-licensen: Staffan Malmgren.

Förresten var jag på Centralen i Stockholm och förtidsröstade idag med ett gäng pirater. Piratpartiets framröstade riksdagslista hade en majoritet kvinnor men det märktes inte:

Foto: Jonathan Rieder Lundkvist

No copyright: Gjorde Tyskland rikt?

Jag misstänker att en ny bok i två band av en tysk historiker kommer att refereras och talas om väldigt mycket framöver. Den bör komma att översättas till engelska. Jag har inte läst boken utan rekommenderar helt enkelt att man plöjer artikeln No Copyright Law: The Real Reason for Germany's Industrial Exapnsion? (på engelska!) i Der Spiegel International.

Det verkar handla om tysk detaljerad konkret historisk forskning om copyright på 17- och 1800-talet. En jämförelse mellan England och Tyskland. Tesen är att Englands copyright ledde till monopolistisk begränsning och skyhöga priser på intellektuellt material, som då begränsades till aristokratin. Medan enorma mängder kunskap i Tyskland spreds till låga priser och stora befolkningsgrupper eftersom man inte hade sådana upphovsrättslagar. Vilket ledde till en boom av industriell utveckling i Tyskland.

Intressant!

Man kan väl säga att forskaren - eller förlaget - delvis skjuter sig själv i foten. Geschichte und Wesen der Urheberrecht ("Upphovsrättens väsen och historia") av Eckhard Höffner består av två band. Varje band kostar 68 € att köpa! Eller 100 € för båda (vem vill ha ett band?). Det är ju just den typen av överprissatta ransonering som författaren kom fram till hämmade England. Finns det någon ironisk poäng här eller ...

(Ett tack till Wagnerälskaren Armchairconductor för tipset.)

Tillbaks till rötterna: Kommunikationsfrihet. Glöm inte vad det handlar om och vilka nya värden som står på spel när man försöker täppa till nätet. (Det har ju mest varit Wikileaks nu: SvD, DN, AB, AB, Ex, Ex, GP, Anna Troberg, Rick Falkvinge, CE, Hax, Biology & Politics, SVT, Sydsvenskan). Rekommenderar denna video igen där kommunikationsfriheten ställs på sin spets. Då var det Pirate Bay, nu är det Wikileaks. Minns ni?

Doc - Pirate Bay from Doc Musictrade on Vimeo.